January
Tuesday 2 March 2010 photo 1/1
|
Jag vill vrida tillbaka tiden, bli ung och naiv igen. Bli ung och bara leka hela dagarna, utan att göra någonting annat. Utan att tänka på livet. Utan att veta om alla krav som man senare skulle få i livet.
Jag vill lägga mig ner, sova och aldrig mera vakna. Bara sova bort hela livet. Aldrig behöva tänka igen, känna, orka, vilja.
Jag vill ta en kniv, ett rakblad och skära mig, hårt och mycket. Blöda. Gråta. Skrika. Det är den enda smärtan jag vill känna, inte den drypande, kalla, våta, stinkande ångesten som har byggt ett bo i mitt bröst. Som har slagit sina bloddroppande klor omkring mitt hjärta, skickar ut ett gift till hjärnan, paralyserar muskler och leder. Gör mig till någonting som inte fungerar.
Jag faller. Djupare och djupare. In i något svart och kallt. Tills kylan är så påtaglig att det gör ont att ta ett andetag. Då slutar man andas. Och då dör man. I ren smärta och panik. Och man dör lika trasig som man en gång föddes för att bli.
Är jag ens trasig? Egentligen? Jag borde inte vara trasig. Jag borde vara hel, ren, lycklig. Jag har ingenting att vara ledsen över, ingenting som gör livet ovärt att leva. Ändå sitter jag, dag efter dag, kväll efter kväll och gör ingenting annat än att gråta. Än att må... dåligt helt enkelt. Varför jag? Vad har jag gjort för fel? Har jag varit så dum? Har jag varit en sån dålig människa att jag inte ens kan tänka migsjälv som något lyckligt? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Eller är det just det faktum att jag inte gjort något alls som förföljer mig i detta nu?
Har jag verkligen varit så lat att jag egentligen aldrig försökt, utan låtit mig själv sjunka ner djupare och djupare? Och inte upptäckte det förrän det redan var över huvudet på mig? Jag sjönk. Till en början visste jag inte om det själv. Men sedan insåg jag det. Fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag kände det och gav upp. Helt och hållet. Och nu sitter jag här. Med skammen brännandes innanför ögonlocken. Ovetande om något annat än den förtvivlan att inte våga, att inte orka, att inte vilja. Någonting alls. Jag vill inte leva, men jag vågar inte dö. Jag vill inte dö. Inte egentligen.
Jag har bara tappat viljan om livet.
Jag vill lägga mig ner, sova och aldrig mera vakna. Bara sova bort hela livet. Aldrig behöva tänka igen, känna, orka, vilja.
Jag vill ta en kniv, ett rakblad och skära mig, hårt och mycket. Blöda. Gråta. Skrika. Det är den enda smärtan jag vill känna, inte den drypande, kalla, våta, stinkande ångesten som har byggt ett bo i mitt bröst. Som har slagit sina bloddroppande klor omkring mitt hjärta, skickar ut ett gift till hjärnan, paralyserar muskler och leder. Gör mig till någonting som inte fungerar.
Jag faller. Djupare och djupare. In i något svart och kallt. Tills kylan är så påtaglig att det gör ont att ta ett andetag. Då slutar man andas. Och då dör man. I ren smärta och panik. Och man dör lika trasig som man en gång föddes för att bli.
Är jag ens trasig? Egentligen? Jag borde inte vara trasig. Jag borde vara hel, ren, lycklig. Jag har ingenting att vara ledsen över, ingenting som gör livet ovärt att leva. Ändå sitter jag, dag efter dag, kväll efter kväll och gör ingenting annat än att gråta. Än att må... dåligt helt enkelt. Varför jag? Vad har jag gjort för fel? Har jag varit så dum? Har jag varit en sån dålig människa att jag inte ens kan tänka migsjälv som något lyckligt? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Eller är det just det faktum att jag inte gjort något alls som förföljer mig i detta nu?
Har jag verkligen varit så lat att jag egentligen aldrig försökt, utan låtit mig själv sjunka ner djupare och djupare? Och inte upptäckte det förrän det redan var över huvudet på mig? Jag sjönk. Till en början visste jag inte om det själv. Men sedan insåg jag det. Fick panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag kände det och gav upp. Helt och hållet. Och nu sitter jag här. Med skammen brännandes innanför ögonlocken. Ovetande om något annat än den förtvivlan att inte våga, att inte orka, att inte vilja. Någonting alls. Jag vill inte leva, men jag vågar inte dö. Jag vill inte dö. Inte egentligen.
Jag har bara tappat viljan om livet.
Comment the photo
eller som du kanske vill kalla det, en lögn...
men hur som helst, om du bara orkar kämpa så tror jag att du klarar av detta, det har jag alltid trott och kommer alltid att göra, för jag tror på dig, även om du inte gör det själv. bara så du vet.
skolan är skit.. och jag vill bränna ner den för den hjälper dig itne, den bara stressar dig till döden.
du har inte gjort något fel, det är normalt att må skit ´, dock inte i den utsträckning som du gör. vet inte varför du har gått ner dig såhär... önskar att jag kunde göra något mer för dig... ta din ångest, lägga den i en påse och slänga den på en ko, eller något sånt som sagt, men jag kan inte göra mer än att finnas här för dig <3 och det kommer jag alltid att göra.
även om du irriterar dig på mig, även om jag sitter och uppmuntrar dig att göra skiten i skolan (som du inte vill) och är super jobbig så gör jag det för din skull..
neej nu ska jag inte sitta här och babbla mer, det blev ett finns här inlägg ändå.. dock mer än fjortisarnas finns <3 .... xD
puss på dig, glöm inte att du är vacker, söt, älskad och värdefull!!! <3<3
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/445869875/
Visa toppen
Show footer