Are we there yet? Are we there yet? Arewethereyet?Arewethereyet?Aeehryt? AREWETHEREYET?!?!?!

Jag hatar känslan att falla... Falla.. Och falla. Jag bara väntar på att nå botten, marken, eller vad det nu finns där nere. Så långt har jag aldrig kommit, hamnat på en klippavsats eller något annat. Om jag var halvvägs nere, eller om jag är mera eller mindre.. det har jag ingen aning om.
Men jag vet, att vad jag än gör så börjar jag förr eller senare att falla igen. Och varje gång gör det lika ont i mig, varje gång känns det som att jag förlorar allting som jag försöker hålla fast vid.
Förstår du vad jag pratar om? Nej, kanske inte.

Jag kämpar hårt varje dag, för att slippa ångest och andra saker. Men egentligen spelar det ingen roll, alla har vi ångest någon gång. Det är helt ofarligt. Men ångest för mig, det stannar inte vid ångest. Det stannar inte vid dagliga panikattacker, vid gråtande varje natt... Det stannar inte förrän jag går in i väggen och gör saker som jag ångrar. Varje gång jag mår sämre så är det enda jag kan tänka på rakblad, skärsår, blod och skratt. Skrattande väggar som blir mindre och mindre och tränger in mig i kaotiskt svarta hörn.

Jag förstår inte, jag ser ingen väg ut ur det hela. Jag vet inte om jag tvingas leva resten av mitt liv på det här sättet. Ska jag leva resten av mitt liv i mörker och hopplöshet. Det känns inte som att det någonsin kommer gå. Det känns inte som att det någonsin tar slut. Det bara börjar om från början, blir värre och värre. Sedan lättar det, efter mycket om och men. Men sedan till slut kommer det tillbaka. Och varje gång det händer så blir jag rädd, rädd för att det ska bli som alla andra gånger. Och då kommer jag göra bort mig, jag kommer göra det värsta tänkbara.

Om och om igen faller jag ner i mörkret och kaoset. Mörkret och skratten. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.. Det är inte kul. Jag gör det inte för att få uppmärksamhet, jag dör inombords för att ingen ska få se.
Jag hatar medlidande, jag vill inte ha medlidande. Jag vill bara få må helt okej.. Det är det enda jag begär.. Inte visste jag att den var en enda stor önskan som tar alltför mycket plats och ork.

Jag vet bara inte vad jag ska göra... Jag vill inte mera... Ta bort mig ;_;

Annons

The photo has no tags

RunarViking Mon 15 Nov 2010 19:29

hemskt å läsa att du mår så dåligt å inte kunna göra nå för å hjälpa:(

1 comments on this photo

February 2019