Ta mig tillbaka </3

Jag saknar en tid, när sommaren var sommar och sommaren var fri. När man sprang barfota över gräset, skrattade och inte tycktes ha ett problem i hela världen. När man kunde komma hem från skolan, äta pannkakor och dricka o'boy. När man inte tänkte att pannkakor har massa fett i sig, när O'boyen inte var fylld med socker som skulle bli fett på ens mage. När man klättrade i träd och ramlade, bara för att skratta och försöka igen. Då man reste på sig efter fallet, lycklig av den hisnande känslan att falla. Det blir inte längre ett glatt fall.
Jag saknar tiden när man blev trött efter att ha varit ute, när en mamma alltid hade famnen öppen för allt. Man kunde prata, utan att känna sig fel och omänsklig. När man sa dumma saker, konstiga saker, fel saker så bara skrattade de, utan konstiga blickar. Säger man dumma, konstiga och fel saker nu, så är det bara underligt och konstigt.

På insidan känner jag mig fortfarande som ett barn ibland, som behöver o'boy, plåster och en kram när jag slagit mig. Det gör inte ont på utsidan, när man blöder men på insidan så slår man ju nästan ihjäl sig. Folk ser inte ens blod, för det är ingenting som syns på utsidan ju. Mina ben är brutna, det är svårt att gå men det syns inte i andras ögon. Jag kämpar för att komma ur den flammande, brännande elden men ingen ser, ingen hör. Alltför länge har jag undvikit att folk ska se, så nu ser ingen någonting. På dagarna stänger jag in allting inom mig, de galna skriken som ber om befrielse, om hjälp. Ingen ser, för jag har inte tillåtit någon att se. Nu är jag fast i mig själv, en fånge utan möjlighet att be om hjälp. För mig är jag ingenting annat än en bränd ankunge. Men på utsidan är jag en tjej på 19 år som sträcker på mig, låtsas att jag inte behöver någon hjälp. För det har blivit allas verklighet.

Jag behöver
ingen hjälp,
Vill du hjälpa,
hjälp dig själv.

Annons

The photo has no tags

October 1999