January
Wednesday 27 April 2011 photo 3/4
|
Hej hopp.. Gammal bild.. Fan vad den beskriver mina tankar bra >_<
Jag har kämpat, i hela mitt liv har jag kämpat. Alltid varit medelmåtta eller sist, balett, simning, handboll, innebandy, fäktning, cello, gitarr. Aldrig lyckats, försökt med så mycket men kommer aldrig någonstans utan står bara och trampar vatten.
I skolan lyckas jag ofast få ihop ett VG, om jag tycker om ämnet. Historia, samhäll etc börjar jag plugga två veckor i förväg, sitter och skriver av, skriver om, tänker, läser, funderar, pratar om. Ja, ett VG. "Ett klart VG" som många lärare säger. Aldrig får jag tre bokstäver, alltid detta jääävla VG. Hade nästan ett IG känts bättre.. Jag når aldrig, hur säker jag än känner mig.
Högskoleprovet, går åt helvete gång på gång. Sitter och funderar, läser, tittar på engelska filmer, insuper saker och försöker fundera ihop svåra, svenska ord som skulle kunna komma. Pumbaa, min korpulente vän. Det ordet fick jag gratis tack vare Lejonkungen. Och fjording. Bra.. Två rätt. Vad fan gör det? Jag får aldrig bra på det jävla skit-provet.
Matte-proven, G-VG. Ja, men det är jag tacksam över. Matten är något jag är stolt över, att jag orkar genomlida detta ännu en gång. Att det ibland till och med kan vara ROLIGT att sitta där med miniräknaren och filosofera. Fast är livrädd inför nationella, fast det behöver jag inte. Jag vet att jag får ett G i slutändan. Och det var det som var mitt mål när jag återigen valde att läsa upp mitt IG i Matte C.
Jag väntar och väntar, väntar på min chans att glänsa, ett par sekunder i rampljuset. Jag kan inte sjunga, rita. Leker lite med kameror och tycker det är roligt, en liten hobby men inget jag skulle kunna LEVA på. Tror aldrig att jag ska få ihop pengar till en egen "riktig" kamera ändå. Jag är fattigare än en kyrkråtta och då är det illa. Jag är inte ens särskilt snygg, kort och det har aldrig varit på min sida. Aldrig haft ett jobb så ingen vågar ge mig en chans, nej, nej.. Överallt dessa jävla nej, vi valde någon annan. När är det MIN tur då? Ska jag vara den där som står i bakgrunden hela livet? Medan alla andra skiner, glänser.
Mitt självförtroende är i botten, aldrig fått någon anledning att ha gott självförtroende. Någon färglös statist. Ändå kan jag vara stolt över mig själv på många vis, tre år av rakvbladsberoende och är fortfarande. Vill ständigt skära mig, vet att det finns tröst där att få. Kärlek är inte min grej. Jag är livrädd, har inget självförtroende och ingen tillit. Hur skulle man kunna gå ihop i ett partnerskap om man ständigt är grå, rädd och hatar närhet? Det är bara inte värt det. Visst, det är väl trevligt kanske ett tag, kanske tre veckor... Sedan blir jag rastlös, osäker och vågar inte hoppas på framtiden. Och då är det lika bra att låta bli. Så länge ingen vill bli tillsammans med mig i tre veckor och sedan försvinna ur mitt liv. Ändå har jag haft ett förhållande på över ett år och ett på 8 månader. Men jag lider. Och i slutändan väljer jag ändå rakblad och smärta över en pojkvän. Jag tycker inte ens att killar är så sexiga XD En tjej är tredubbelt så sexig som en kille, liksom. Inget konstigt med det.
Och nu har jag skrivit en novell, men jag behövde det.. Jag behöver få ur mig mina tankar då jag omedvetet väljer att stänga in mig i mig själv. Det är inget jag väljer att göra, jag pratar bara inte. Jag har aldrig varit så bra på att prata. Jag blir nervös, känner hur jag blottar mig själv och då vill jag skydda mig själv och då blir jag tillbakadragen och ibland lite tjurig. Jag försöker att bli bättre på det men jag har alltid haft en känsla av att klara mig själv, att VELAT klara mig själv. Jag har aldrig varit en sån person som går omkring och pratar om mina känslor. Projektarbetet gjorde att jag öppnade mig lite mera till mamma, sa att nu är det jättejobbigt och att jag var övertygad om att jag inte skulle klara det. Den känslan kommer alltid, i allt..
Jönköping blir min sista tävling, i alla fall i fäktningen. I år. För jag mår inte bra, vem fan mår bra av att komma sist? Har ingen energi att ta ifrån för att peppa upp mig själv. Känner mig bara som en ballong utan luft. Hittar ingen reservenergi som alla andra tar fram vid tävling. Jag är bara tom. Har ingen energi att hämta mer energi ifrån. Det är slut. Slut för länge sen. Det tog slut när jag tappade livslusten där runt 2008 någon gång. Sen har jag varit upptagen av att fly från panikattacker, försökt stå emot mina begär för att inte skada mig själv och att stå emot ångesten som viskar tröstande ord om döden. Om att slippa leva. Och alltså slippa ångest och rivande monster i bröstet.
Ångest, ångest... Min kära livskamrat.
Annons
Camera info
Camera K610i
Aperture f/2.8
Shutter 1/15 s
ISO 800
Comment the photo
Zarkadi
Thu 28 Apr 2011 09:48
Grejen var, när jag träffade dig på Hellevik, du var jättesöt, framåt, sprudlande. Det gör mig nästan förvånad att läsa hur du har det nu. Du var duktig på fäktning, energin du gav till andra... Jag tyckte att du var en cool tjej. Det är du säkert nu också :x
Jag önskar att jag kunde hitta något att komma med. Det jag kan säga är att nu när jag minns tillbaka så inser jag att bilder inte räcker för att beskriva hur fin du är och vilken energi du har, eller iaf hade. Jag hoppas att du vågar tro mer på dig själv!
Jag önskar att jag kunde hitta något att komma med. Det jag kan säga är att nu när jag minns tillbaka så inser jag att bilder inte räcker för att beskriva hur fin du är och vilken energi du har, eller iaf hade. Jag hoppas att du vågar tro mer på dig själv!
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/488905853/
Visa toppen
Show footer