January
Monday 22 August 2011 photo 1/2
|
Först och främst; jag är glad över att jag kom in på utbildningen som jag kom in på, det är det jag vill göra. Känner jag i alla fall just nu. Så det handlar inte om det.
Vad det handlar om är mig själv, min kamp mot mig själv, mina giftiga och taggiga tankar och dumma beroenden. Jag gör som Kent, jag springer för att stå still i jakt på ett mirakel som finns precis intill. Jag har inte skurit mig på flera månader, men varje dag så vill jag, åh, jag vill så gärna skära mig. Eller JAG vill inte skära mig, det är ju därför jag sitter här. Men ibland blir tanken så... lockande, så farligt sann. Så fort jag sänker min gard och min misstänksamhet emot mig själv så finns det där, blicksnabbt. Innan jag ens själv fattat vad det var jag glömde, darrningar, naglar som vandrar över huden, i viljan att bara dra sönder huden under naglarna... Blöda, blöda ut allt som gör ont inom mig, skrika ut det som finns i mig och det som förpestar mig. Jag brukar jämföra ångesten i bröstet med en varelse, en varelse mörk och grym med decimeterlånga klor som drar, sliter, skrattar, hånar, som aldrig sover. Denna varelse är både ångesten och i sin tur abstinensen. Folk säger att abstinens går över, det gör det.. I alla fall i intervaller, men nu flera månader efter att jag slutat (kan man sluta när man inte vill något hellre samtidigt som man vägrar...?) så får jag fortfarande abstinens. Det är inte smärtan jag vill åt, det är inte den fysiska smärtan som överta den psykiska som så många brukar förklara det... Nej, det är blodet, att vilja blöda ut det förpestade blodet som pumpar genom kroppen i hyperventilerade puls.
Jag är inte olycklig, det är jag inte, men ändå.... Rakbladen har jag alltid med mig, jag kan inte ens förmå mig att slänga bort de sista, trots att de är totalt oanvända och saknar all band till mig. Men de finns där, som tröst, att om, ifall att, livet skulle bli så pass outhärdligt att det var mellan att ta mitt liv och att fortsätta kämpa, då skulle jag kunna ta fram dem, deras viskande tröst... Dess förgiftade blad, en del av att jag själv blir förpestad. Och måste börja om från början. Igen, och igen, och igen. Jag längtar tills dagen jag blir fri (finns det? Kan man bli fri från sig själv?), jag är inte sjuk, jag är frisk. Men jag längtar tills jag blir frisk, i huvudet och i mina tankar. Tills jag kan känna mig ren och rakbladen känns överflödiga. Och den dagen kanske, mycket möjligt till och med, att jag skulle kunna kasta bort mina sista rakblad. Utan att behöva ha ångest och göra nya.. För det är så jobbigt, när man sitter där och storgråter och darrar, av ångest och abstinens.
Nu ska jag flytta 100 mil, 100 mil från mammas varma kramar, från personer som jag känner och tycker om, 100 mil från allt vad trygghet innebär. Jag gråter om nätterna just nu, det känns så övermäktigt. Hur ska jag, som nyligen blivit fri efter 3 års skärande, klara av att hålla mig ren? När tankarna redan nu börjar bli svarta, svarta av sorg och vanmakt. Jag vill bara fly, men jag har ingenstans att fly... Jag älskar alkoholen, alkoholen älskar mig. Precis när man når stadiet att man nästan skulle kunna flyga, i alla fall känns det så, då känner jag mig exakt så fri och ren som jag alltid vill känna mig. Då kan inga tankar i hela världen jaga rätt och hitta mig, men så fort jag dricker två droppar för mycket så slår ångestens klor tag i mig igen... Det är en hårfin balansgång, livet. Gör man något underpresterat, inte tillräckligt, ramlar man över på rygg, men försöker man för mycket, vill för hårt och glömmer bort att släppa kontrollen så ramlar man över på mage. Man måste vilja, men inte ge upp och kunna klara av motgångar men fira när det går bra.
Om fyra dagar beger jag mig 100 mil, för att testa mina egna vingar, något jag aldrig behövt då jag har gjort en vinglig, ful men fungerande hängbro av allt jag gillar, älskar och behöver. Nu ska jag försöka vira ihop denna hängbro, ta den på ryggen i min ryggsäck (som jag alltid yrar om...) och försöka förflytta den, få ihop den med nya saker som jag kanske kommer gilla, älska och behöva.. Och det är inte förflyttningen som är det jobbiga, det är att få ihop den där uppe. När jag känner mig som mest ensam, utblottad och saknar min mammas kramar och mina vänners värmande ord.
Det är dessa tankar som får mina händer att darra, mitt hopp att bli några decimeter mindre och mitt ljus att nästan brinna ut, tills det bara finns en liten, liten blå låga som inte duger något till utan som försöker flamma upp igen.. Jag ska på mitt livs värsta resa så här långt i livet.
Jag heter Matilda Svensson, jag är 19 år gammal och jag ska flytta 100 mil... Från allt som trygghet innebär.
Och det gör mig livrädd. För mig själv.
Annons
Camera info
Camera NIKON D60
Focal length 28 mm
Aperture f/8.0
Shutter 1/130 s
ISO 100
Comment the photo
Anonymous
Mon 22 Aug 2011 13:30
Jag har alltid undrat vad du heter. Och du är stark, mycket starkare än vad du kan ana. Du kommer klara det här.
Adam
Mon 22 Aug 2011 11:05
Trygghet är mer än en plats, det är något vi bär med oss. Allt vi känner är kopplat till en person, ett föremål eller ett område är något vi egentligen alltid bär med oss. Om vi gräver bland våra minnen så kan vi plocka fram den känslan när vi känner oss svaga. Du kommer säkerligen inte ihåg det, men jag försökte lära dig det en gång i tiden när du hade en panikattack. Du kan fortfarande lära dig att göra det.
En annan sak som du säkert kommer ihåg att jag sade i början var att du var en ängel med brutna vingar som jag skulle hjälpa flyga igen. Även om det inte är jag som hjälpt dig inför dina snart kommande testflygningar så vet du att du aldrig flyger ensam, även om det är långt bort. Du har Tove, du har din familj, du har Pär och andra som älskar dig, och om du inte skulle kunna nå någon av dessa andra stöd och vänner du har så finns till och med jag om det skulle vara så.
Även om det är långt bort så finns tryggheten kvar. Tove slutar inte existera bara på grund av avståndet, dina föräldrars omtanke minskar inte på grund av ressträckan. Avstånd i det här fallet är världsliga saker som vi ska ignorera. Allt som vi en gång känt existerar djupt inom oss och går att plocka fram igen, antingen som skydd, eller som vägledning. Jag gör det ofta när jag känner mig svag.Jag önskar att jag helt kunde förstå exakt hur du mådde, då hade kanske mina ord betytt något i det här fallet. Jag kan endast ana hur det känns ibland.
I will lt you in on a little secret, nu när jag sommarjobbade i år så hade jag en rejält pissig dag. Jag var fylld av vrede och förtvivlan och jag drog mig undan in i verkstaden. Om du hade träffat mig hade du kunnat se små ärr på min vänstra arm. Jag testade att skära mig med en utfällbar bladkniv. Det gav mig ingenting.... Och jag har aldrig gjort om det igen, det är det närmsta jag kommit att verkligen förstå hur din värld är ibland, och då var jag ändå "för dålig för att kasta sten".
Men även om jag endast fått stå utanför din glasbubbla (som du aktivt försökte hålla mig utanför så gott som möjligt förr) så vet jag att du är starkare än så. Du kommer klara dig där uppe. Du behöver inte oroa dig för dig själv. Du har redan alla verktyg i dig, hur kliché det än låter. Allt du har fått av oss andra bär du redan med dig, vi har inte slutat existera på grund av dessa 100 mil. Och du kommer att tids nog få nya tryggheter (hej nya ord), nya vänner och nya bra minnen att bygga vidare den stabila grund du redan det senaste året börjat lägga stenar för. Du är över alkohol och rakblad, bara du vågar tro det själv. Visst, du kanske kommer trampa snett någon gång, men det ändrar inget av det som jag nu skrivit.
Du är Matilda Svensson, en 19 år gammal vacker, smart kvinna, som är min inspirationskälla för mig och min idol (vem tror du det är som visat att jag kan orka ta tag i mitt liv?..). Och som jag brukar säga, så tvivlar jag inte en sekund på att du kommer klara dig där uppe.
En annan sak som du säkert kommer ihåg att jag sade i början var att du var en ängel med brutna vingar som jag skulle hjälpa flyga igen. Även om det inte är jag som hjälpt dig inför dina snart kommande testflygningar så vet du att du aldrig flyger ensam, även om det är långt bort. Du har Tove, du har din familj, du har Pär och andra som älskar dig, och om du inte skulle kunna nå någon av dessa andra stöd och vänner du har så finns till och med jag om det skulle vara så.
Även om det är långt bort så finns tryggheten kvar. Tove slutar inte existera bara på grund av avståndet, dina föräldrars omtanke minskar inte på grund av ressträckan. Avstånd i det här fallet är världsliga saker som vi ska ignorera. Allt som vi en gång känt existerar djupt inom oss och går att plocka fram igen, antingen som skydd, eller som vägledning. Jag gör det ofta när jag känner mig svag.Jag önskar att jag helt kunde förstå exakt hur du mådde, då hade kanske mina ord betytt något i det här fallet. Jag kan endast ana hur det känns ibland.
I will lt you in on a little secret, nu när jag sommarjobbade i år så hade jag en rejält pissig dag. Jag var fylld av vrede och förtvivlan och jag drog mig undan in i verkstaden. Om du hade träffat mig hade du kunnat se små ärr på min vänstra arm. Jag testade att skära mig med en utfällbar bladkniv. Det gav mig ingenting.... Och jag har aldrig gjort om det igen, det är det närmsta jag kommit att verkligen förstå hur din värld är ibland, och då var jag ändå "för dålig för att kasta sten".
Men även om jag endast fått stå utanför din glasbubbla (som du aktivt försökte hålla mig utanför så gott som möjligt förr) så vet jag att du är starkare än så. Du kommer klara dig där uppe. Du behöver inte oroa dig för dig själv. Du har redan alla verktyg i dig, hur kliché det än låter. Allt du har fått av oss andra bär du redan med dig, vi har inte slutat existera på grund av dessa 100 mil. Och du kommer att tids nog få nya tryggheter (hej nya ord), nya vänner och nya bra minnen att bygga vidare den stabila grund du redan det senaste året börjat lägga stenar för. Du är över alkohol och rakblad, bara du vågar tro det själv. Visst, du kanske kommer trampa snett någon gång, men det ändrar inget av det som jag nu skrivit.
Du är Matilda Svensson, en 19 år gammal vacker, smart kvinna, som är min inspirationskälla för mig och min idol (vem tror du det är som visat att jag kan orka ta tag i mitt liv?..). Och som jag brukar säga, så tvivlar jag inte en sekund på att du kommer klara dig där uppe.
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/495135060/
Visa toppen
Show footer