Det sticker i fingrarna och mitt hjärta slår så hårt... Försöker blinka bort tårarna, försöker andas, små, korta, darriga andetag och blinkar, blinkar. Orkar inte. Orkar inte ännu en kväll. Somnade efter halv tre förra natten, snälla, ge mig en lugn natt. Ta mig bort från denna eviga ångest.... Jag orkar inte stå emot, orkar inte kämpa, jag fryser och darrar. Känner mig instängd, kan inte backa undan och försvinna, väggar överallt som håller mig fången. Och sedan monstret inom mig, med klor som rivs och när jag blöder inuti så skrattar han, han skrattar och hans skratt går ut i mina ådror, sprider sig från en kroppsdel till en annan. Till hela jag är förgiftad. Därför jag måste skära mig. För att få ut det som är förgiftat, det äckliga, det hemska. Det som gör ont... Jag är trött på att skära, jag är trött på att gråta, jag är trött på känslan att bara vilja fly. Jag vill bara få slappna av, ta det lugnt. Få känna ro. Men det får jag inte. Inte ens när jag umgås med dem jag verkligen älskar, kanske ett kort ögonblick då jag glömmer, bara kan vara, skratta. Men mitt i skrattet kommer allt tillbaka, påminner....

Varför just jag? Varför kan det inte försvinna? Sticka till någon annan.... Bara ett par dagar.... Det är allt jag begär.. Ett par dagar av villkorslöshet. Bara för vara, få andas, ta djupa andetag och låta de gamla skärsåren läka... och bli ärr. Blekna bort. Ett par dagars ro.....
Är döden den enda lösningen på det? Jag ser inget annat..... Allt känns så långt borta.....

Kan inte beskriva mera.. Detta är några minuters tankar, saker som far igenom mitt huvud medan jag skriver. Och innan jag skriver. Och imorgon när jag inte skriver....... Alltid kommer det tillbaks.... Är detta jag? Och måste jag acceptera mig själv i så fall....?

Du kan få det du önskar, bara det att du inte låter dig själv göra det. Så länge jag har känt dig har du sett dig själv som någon utan kontroll, en person som är maktlös och inte får vara nöjd, lycklig eller glad. Ständigt orolig och förstörd. Aningen så förgör du på egen hand glädjen du känner, driven av det mörka sattyg som härjar fritt i din själ, eller så tillåter du något eller någon annan att slita bort det lilla du vågar erkänna att du har.

Så fort du känner att något går bättre, så händer det något, stort eller litet, och ditt sinne låser sig fast vid det. Allt annat är ute i perforin, osynligt och räknas inte, även om du verkligen vet att det gör det. Ditt inre monster viskar giftiga ord i ditt öra om vad du förtjänar och inte bör njuta av. Jag vet att du försöker, jag har varit där när du försökt, jag har sett dina tårar när du försöker, men du måste fortsätta försöka hitta ditt egna värde i dig själv.

Du förtjänar att vara lycklig. Du förtjänar att få njuta med de människor du älskar mest. Du förtjänar bättre än att försöka låta rakbladens sång stilla dig.
Fortsätt att kämpa och ta alla livlinor du kan. Det är inget tecken på svaghet, det är inget att skämmas för och det är absolut inget att frukta. Det är en kamp om DIG.

Kommer du ihåg några sms vi växlade våren 2010? Jag har inte kvar dessa, men jag kommer ihåg dessa, precis som många andra samtal vi haft.
Jag skrev då också att du skulle hitta något värt att kämpa och sluta för.
Du svarade att du trodde att du hade gjort det..
Mina ord var att jag inte var ditt botemedel, utan att du skulle göra det för DIN skull, inte mig eller någon annans.
Jag hävdar samma sak även idag.

Ge inte upp vännen, kämpa emot med tänder och klor och tveka inte att ta den hjälp du får... Tveka inte att göra det för dig själv.
Lyssna inte på mörkret, du förtjänar mer.

Som jag skrev lite klumpigt formulerat för länge sedan:
"Du är mindre än du förtjänar
Och är mer än du visar"
Bevisa det för dig själv.