January
Tuesday 27 March 2012 photo 1/8
|
Haft en sån jävla kaosnatt så ni fattar inte..
Somnade runt ett, halv tre vaknade jag genomsvett av mardrömmar och låg och typ spanade från sängen, kunde inte somna igen och var bara rädd. Obehagskänslorna sköljde över kroppen och det slutade med att jag gick upp en stund, drack ett glas vatten och la mig sedan med Vingklippt Ängel och sökte hjälp hos min stora idol.
Lyckades iaf somna om till slut, då drömde jag om Tim, om att vi pratade massa och sen kom det en annan tjej i panik så han bara dissade mig och sa att jag hör av mig för ny tid, att han hade min mail osv. Trots att jag var ledsen också. Antar att man kan dra en parallell till att jag är på väg neråt igen efter att knappt fått en vilopaus på några dagar och jag just nu känner mig jävligt vilsen och ensam. I drömmen försökte jag få tag på Freddie men han var typ borta... Iaf vaknade i panik IGEN, försökte väcka Freddie (hej, det slog slint i huvudet på mig), storgrät och hade panik, vred på mig i sängen och fick panikattack.
Vid detta laget var jag så slut så hade nog en panikattack på fyra minuter, knappt. Och däckade.
Nu mår jag fortfarande dåligt, jag känner mig orolig och som att något rör sig i bröstet. Kan inte finna ro med mig själv eller mitt liv just nu, allting känns bara konstigt, fel osv. Darrar och har tårar i ögonen. Jag känner mig svag, som att minsta fel nu kommer krossa mig rakt igenom och jag orkar inte. Har precis varit igenom detta.
Ofta kommer mitt mående periodsvis, på ungefär 2-3 veckor. 2 veckor dåligt, panikattacker, tröstar mig med mina rakblad och gör kaos med mig själv och andra. Sedan kommer en lite längre period, då jag känner mig okej och då jag orkar göra allting jag ska och är mera social, orkar mera och kan ta mindre misslyckande med annat än kaoskänslor och panikattacker. Med mina neråtgångar kommer även aptiten minska, sockerintaget öka, ångesten på dagen öka enormt, inte kunna somna på kvällarna samt gråta på kvällarna och vissa morgnar... Det tär väldigt mycket på mig, både psykiskt och fysiskt. Vilket gör att jag har ständigt ont i magen och känner mig ständigt rädd. Får lätt ångest av att bara gå på stan då jag tycker alla glor på mig och viskar bakom min rygg. Jag förstår inte varför detta händer. Om och om igen. Blir bara så uppgiven då ångesten sköljer in. Blir bara "jaha, dags igen..."och försöker inte ens kämpa emot. Jag har försökt så länge.. Och ändå blir det bara skit.
Och med rädslan att sticka ut, vara annorlunda, vara konstig så kommer en slutenhet. För alla jag känner och inte känner. För bl.a. Tim. Skulle aldrig kunna berätta detta för honom, rädd för vad som ska hända, ovisshet framtid.
Och igen är jag fast, i mina egna klor och i ångestens våld. Och som vanligt verkar det inte finnas någon återvändo, att det inte finns något annat förutom den psykiska smärtan. Den eviga brinnandet i själen och kroppen. Vill bara skrika och gråta, men jag biter ihop och försöker göra som jag brukar. Leva ändå.
Kan någon lova att allting kommer bli bra? :/
(Förlåt för lång text i konstig styckesindelning och kaos... Och mental kram till den som läst..)
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/503514651/
Visa toppen
Show footer