Vill att mamma ska ringa, trösta och säga att det löser sig, en sak i taget... Hon är den enda som jag tror på när någon säger så där, att det faktiskt löser sig. Det finns alltid lösningar.

Ligger i sängen med filtar och fryser, känner hur all pepp har runnit ur mig, varje liten millimeter tilltro på allt. På att det kommer gå bra, det kommer lösa sig. Just nu känns allt bara hopplöst. Ibland får jag sådana konstiga tankar, typ att jag ska skära mig djupt i armarna sedan gå på stan i linne, hoppas att någon stoppar mig, att någon ser, att någon bryr sig... Att någon vågar ifrågasätta. Vill bara ha en kram, ett löfte som inte bryts. Varför kan ingenting bara gå vägen, varför måste allting bara rasa ihop, som jag så noga har byggt ihop? Jag har alltid planer, tankar och idéer, om det inte går så... Men mina planer har dött ut. En efter en. Brunnit upp. Jag har varit så nära, så många gånger. Vart jag än söker praktik har de "andra" också, andra som jag nu förstått tillhör Linnéuniversitetet. Det gör så ont. Varför de och inte jag? Kanske ska ansöka om att byta skola. Komma in på Linné. De verkar ändå ha hela Blekinge i sina klor. Skit-Linné. Jag vill inte gå där. Varför...?

Varför kan ingenting bara gå vägen...? Varför måste jag kämpa tills all energi är slut? Kommer det vara så här hela livet? En enda lång kapplöpning där jag alltid ligger sist, förlorar och slängs iväg för att jag tillhör "fel".

Ge mig 20 grader i solen, en kram, en praktikplats och godkända kurser.

Jag kanske inte är gjord för att läsa på högskola, kanske ska hoppa av och jobba inom äldrevården resten av livet istället.. Det enda som funkar för mig.

Hade jag haft en energireserv förut, så kanske allting gått, motgångar hade varit motgångar och inga cementblock för tunga att lyfta på. Jag hamnade direkt på högskola efter att ha kämpat genom hela gymnasiet. Kanske gjorde jag fel val ändå. Kanske är det inte dags för mig. Men när blir det dags för mig då? Kommer det någonsin bli min tur att stå i rampljuset? När är det min tur att slippa kämpa med allt, att faktiskt klara av något, utan ångest, skärsår, oro och rädsla över att bli bortvald....

Så mycket tankar, allt är kaos i mitt huvud, ingenting känns rätt, allting gör ont och ingenting är enkelt. Antar att det är så för alla.... Men varför orkar då alla andra, och inte jag? Är jag svag? Dålig? Vad är det för fel på mig? Så trött på motgångar.

Annons

The photo has no tags

Camera ST15i

Focal length 4 mm

Aperture f/2.6

Shutter 1/32 s

ISO 320

Date

Anonymous Fri 13 Apr 2012 13:30

1 comments on this photo

February 2019