Jag lovar...

Jag har glömt bort hur det är att inte sitta och darra, på grund av abstinens och ångest. Jag har glömt bort hur det är att inte känna tårarna bränna bakom ögonlocken, hela tiden med ett hot om att svämma över. Jag har glömt bort hur det är att le, utan att behöva påminna mig att det inte finns någonting att le åt. Jag har glömt bort, hur det är, att bara få vara ifred. För sina egna tankars näbbar och klor. Jag har glömt bort, hur det var att springa på barnsben, utan en aning om vad ångest, abstinens och dödslängtan är eller hur det ser ut på insidan. En ständig dödslängtan blandat med dödsångest. Jag vill inte leva. Inte så här. Jag vill inte dö. Det kommer bättre tider. Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem, säger dem. Så när tar dessa tillfälliga problem slut? När slutar ett tillfälligt problem vara tillfälligt? När kan jag sluta klättra, för att jag är på toppen, utan att halka ner? När blir allting stadigt? När jag kan lära mig älska mig själv, se mig själv som den jag är, utan att se ett enda sudd.

Varför blir det aldrig kallt, varför är jag ständigt frusen och ingenting hjälper? Jag vill gå i ide ett tag, ett par månader. Samla ny kraft, hitta nytt mod. Bara att vakna, ta ett steg, göra det jag ska är jobbigt. Jag slits ständigt mellan att inte orka och att måste orka. Jag måste göra skoluppgifterna, annars får jag ett f och icke-godkänt betyg, även om jag inte orkar. Även om jag bara sitter och gråter. Men jag är som alla andra studenter, allt eller inget. Folk känner sig pressade och stressade över ett A, gnäller när de bara får ett B. Jag kämpar så hårt, säkert lika hårt som dem ibland, med att bara bli godkänd, för att få ett E. Jag vet inte om jag är dum i huvudet eller vad det är, oftast försöker jag plugga, även om jag sitter och nästan gråter samtidigt för att det gör så ont att kämpa. Och ändå tror folk att jag inte gör något. "Du måste försöka mera"

Jag försöker så jag nästan går sönder.... Varje andetag gör så jag spricker på insidan.

Men det löser sig väl. Det gör det alltid. Det gör det alla andra år. Tills det återkommer. Men det är ju bara att fortsätta. Jag famlar i mörkret, efter varje litet ljus, efter ett sista hopp. Och jag faller, faller, faller. Tills jag slås sönder av marken. Sedan är det bara att famla vidare.

Ingen mening att oroa sig. Det löser sig. Det gör det alltid...

Annons

The photo has no tags

Camera ST15i

Focal length 4 mm

Aperture f/2.6

Shutter 1/32 s

ISO 400

Date

RunarViking Mon 23 Apr 2012 12:10

1 comments on this photo

February 2019