I hela mitt liv har jag litat på min tur
Men det här kan jag aldrig slingra mig ur

Ja, Tim... Jag vet inte riktigt, jag har inte uppdaterat er på dv eller så på en halv evighet på riktigt, jag har inte riktigt orkat och inte vetat vart jag ska börja. De enda motgångarna som ni faktiskt fått höra om sista tiden handlar om praktikplatsen, men här är då lite ytterligare update.

Morfar är min enda mor- och farföräldern jag har kvar i livet, men om ni varit uppmärksamma så ni vet ni om att han plötsligt blev väldigt dålig. När jag var nere sista gången (vid påsk) så var jag hos honom och han var inte den piggaste, med bruten arm. Det visade sig i alla fall att han hade ett antal hjärntumörer och småblödningar i hela hjärnan. Detta innebar plötsligt att läkaren gav honom 60 dagar. 60 dagar som nu förflutit 10 dagar, ungefär. Mamma ger honom dock inte de de ytterligare 50 dagarna. Han mår ganska dåligt, nu, faktiskt. Och jag är inne i en ganska djup svacka, i alla fall var jag som sämst i helgen som gick. Jag orkade inte ens gå upp ur sängen, pendlade mellan att gråta och "rispa" mig, som jag sa till Tim. Han gillar inte det uttrycket. Poäng till honom. Men iaf. Jag är lite urspårad och som vanligt försöker jag att verka starkare än vad jag är.

Men i alla fall, var jag hos Tim och berättade allt detta. Jag brukar inte vara den som direkt pratar om sådana här saker, det känns så djupt och inte konkret. Det är så svårt att förklara, speciellt när man inte är lika djupt, då känns allt så avlägset av det som precis varit. Som att det var sista gången, det är väl något man intalar sig kan jag tänka mig. Men vi pratade en hel del av morfar, Tim ville komma tillbaka dit, flera gånger. Kanske för att han märkte att jag försöker trycka undan mycket ledsamhet och så, han märker väldigt mycket på det sättet. Som sagt, Herr Duktiga Kurator. Sedan pratade vi om de sista gångerna, han är så fullbokad och vi bokade en kortare tid, mest för att han ville trycka in mig någonstans, även om han inte sa det högt men det märktes. Sedan frågade jag om jag inte kunde få en tid sista veckan jag var i Östersund också, och det var ju klart att det gick. Inte lika fullbokad där, än. Så tänkte, det var lika bra. Om jag nu vill ha en tid till. Och det vill jag. Det kommer suga lite att inte ha Tim sommar-höst. Men det är väl också lite att testa sina egna vingar igen... Eller något. Sedan sa han också "Om det händer något, vad som helst och du känner att du vill prata, så är det bara att skicka ett mail så fixar vi det". Det värmde något så otroligt, jag fattar ju att han tänker på morfar, om han skulle gå bort innan nästa träff. Jag kommer nog inte anta det erbjudandet, vad som än händer men fint att han tänker så i alla fall. Bara tanken brukar räcka långt. Vi kom även in på döden, han undrade om jag tänkte mycket på döden, men orkade inte gå in på det så ryckte på axlarna och sa "nja, inte så mycket som jag gjorde förut.. Jag tror att det är ganska normala tankar på döden.." Jag vet inte om han genomskådade det men men. Orkade inte gå in på min återkommande dödsångest/dödslängtan. Det är väldigt komplicerat, jag kan inte förklara dessa tankar och därför kändes detta överflödigt till samtalet. Vi var återigen och nosade på rakbladen också, vi kom in på skrivandet, där det som jag höll på med för sisådär 3-4 år sedan. Som hamnade åt sidan. För att jag tyckte att allt jag skrev var så jävla värdelöst så till slut orkade jag inte och la det åt sidan för jag tröttnade på att vara dålig. För att avlasta. Berättade att jag hade väldigt svårt att släppa rakbladen, han sa att han inte gillade att predika om att låta bli rakbladen och så, för att det är ofta något slags syfte som uppfylls för varje individ och därför skulle han inte säga åt mig att sluta (och det har han aldrig gjort de gångerna vi träffats tidigare heller, så det följer han bra) men att det kanske skulle kunna funka som avlastning. Om jag ville trappa ner åtminstone. Egentligen vill jag sluta men det känns aldrig rätt, måste fokusera på skolan och då kan jag inte ha massa ångest och abstinens. Så jag alltid tänkt. Sen hur väl det stämmer, det går ju att diskutera men så känns det för mig i alla fall. Låt mig tycka så. Det är så. För mig är det så.

Men som jag skrev tidigare kommer sista mötet med honom att bli så lagom jobbigt, att välja att gå till en kurator med jämna (läs: jämnt ojämna) mellanrum och sätta sig i den beroendeställningen är lite tufft att ta. Det är verkligen så, jag har hela tiden tvingats mala att jag ska hem till sommar/höst, jag kan inte träffa honom då. Men samtidigt hoppas jag slippa kontakta honom till våren också, även om det känns så himla långt borta. Men förhoppningsvis.... Vi kan hålla tummarna för det i alla fall. Japp, Tim är nog den mest professionella inom socialt arbete som jag träffat hittills, med alla föreläsare inräknat. Är det någon i Östersundstrakten som är under 23 år och som känner att denna behöver prata med någon så är Tim någon att höra sig till. Kontaktuppgifter finns på Jämtlands landstings sida, under Ungdomsmottagning. Eller om man gör via umo.se och sedan gå vidare till Ungdomsmottagningar och Östersund. Det är förresten ett tips till alla i Sverige som är i "ungdomsmottagningsåldern", jag vet inte hur de andra kuratorerna och liknande är i Sverige men jag har hört gott om några stycken runt om i vårt avlånga land :) Det skadar ju inte att pröva i alla fall, jag var skeptisk men jag ångrar det aldrig. Och eftersom det är en kurator sker allting på dina egna villkor, vad man ska prata om och om man vill dit igen. Vill man inte ha en ny tid så behöver man inte det heller. Kuratorer - Världens bästa Oppfinning ;)

Förlåt för all text men detta var en uppdatering om mitt liv den senaste tiden. Simma lugnt, och glöm aldrig; du är aldrig ensam! <3

Jag är inte rädd för mörkret. Jag är inte rädd för mörkret. Jag är inte rädd för mörkret. Jag är inte rädd för mörkret.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Camera ST15i

Focal length 4 mm

Aperture f/2.6

Shutter 1/50 s

ISO 320

Date

Comment the photo

ismail hash Mon 28 May 2012 01:30

söt:=)

- Read more -

Drygdagboken Wed 9 May 2012 23:48

Personligen tycker jag att det är väldigt starkt att dela med sig av något så känslosamt och personligt, oavsett om du var särskilt känslosam eller ej, när du skrev denna texten. Även dåliga personer mår dåligt och kan vara trasiga. Jag ser det mer som att styrka handlar om att övervinna hinder med det som man själv har, särskilt om det är lite.

Det är ungefär som begreppet rädsla.
En rädd person är inte svag. Det är den fege personen som är svag, som flyr från sina rädslor och svagheter istället för att bemöta dem. Att stå upp emot sin rädsla, är mod. Mod är styrka. Så ser åtminstone jag på saken.

- Read more -