Kollar på en dokumentär på sjuan som handlar om en gymnastikskola i Kina (tror jag det är, har inte fått detta bekräftat men ett asiatiskt land iaf). De bästa blir intagna, oftast i tre års ålder och får sina leder uttänjda till max. Nu är de lite äldre, tror de är runt fem till sju år och ska vara med i en tävling (där familjen så klart får ära och berömmelse om deras unge vinner)... Tränaren, "coachen" (jag sätter detta inom parentes då detta i mina ögon inte är coachning), använder gärna våld mot de sämre och favoriserar utan hämningar de han anser är bäst. Barnen har mer magmuskler än många i min ålder. Men det jag reagerade på var deras ansiktsuttryck under träningen, om man jämför med en typiskt barngrupp i Sverige. Mycket spända uttryck, rädsla och tystnad då barnet gör fel och sällan leenden eller ens något levande i blicken. Föräldrar som säger till sina barn att om de gör bra ifrån sig ska de kanske få komma hem igen.

Jag kan tänka mig att det är något liknande med en vanlig skola, där det handlar om att vara bäst och ingenting annat duger. Detta jämför gärna våra föreläsare med, att de i asiatiska skolor presterar i genomsnitt bättre än i Sverige. jag säger ofta att det inte GÅR att jämföra dessa länder, det är uppbyggt på helt olika sätt. I Sverige får man fler chanser, det finns komvux, sommarskola och specialinriktade skolor till alla olika typer av psykiska störningar, i Sverige finns det inget som heter att allt under bäst är värdelöst.

Men frågan är; är det så vi vill ha det då? Ska vi bli som de i Kina, där allt förutom världsklass är botten? Där bara en viss procent ska få en chans att bli något, få ha drömmar. Så hade vi det ju förut, när lärarna fick precis hur många som skulle få varje betyg. Det försvann. Det finns en anledning. Ska inte barn få vara barn, eller ska de redan i tre års ålder börja tränas för att bli bäst, störst, snabbast? Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att det är fruktansvärt. Frågan är hur dessa barn är som äldre, som tonåringar och som vuxna, hur har deras barndom format dessa individer? Hade varit intressant att forska på, faktiskt. Visst, det är bevisat att få lite motgångar ger psykisk ohälsa, det är det som jag tror är felet i Sverige, vi har det FÖR bra. Vi förstår inte hur det är att tvingas slita osv. Men jag tror det finns någon slags mitt, mellan att få vara barn och ändå få veta hur det är att slita. Att inte få allting serverat på silverfat. Men det är svårt. Mycket svårt.

Fy faan alltsá......