)
1. How long have you been self harming? Discuss why you started

Ja, jag minns datumet fullt tydligt, den 19e januari 2008. Det var ingen slump att jag kommer ihåg det datumet så väl, eller anledningen till varför jag stängde in mig på toaletten och hittade pappas gamla rakhyvel och drog över axeln, om och om igen, det sved och jag blir överväldigad av smärtan. Det var ingenting som jag då var medveten om eller ens hade kunnat föreställa mig. Det blödde och jag fick panik med takt med blodet. Men även med blodet så fanns det ett löfte, ett tyst löfte som inte kom ut från mina läppar förrän flera månader senare. Mormor, jag blöder för dig. Jag lovar, du ska bli frisk. Sedan den kvällen gick det bara utför, redan dagen efter erkände jag för min dåvarande pojkvän vad jag gjort, av någon anledning, skrev han, blev han inte förvånad över detta. Det är aldrig något jag funderat över, varför inte? VARFÖR blev han inte förvånad? Varför skrev han inget mera? Jag kommer inte ihåg huruvida denna sms-konversation fortsatte eller tog stopp, för jag minns att jag fick sms:et vid skåpet i skolan. Det är just detta sms som jag minns så tydligt. Redan den dagen skar jag mig igen. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Och så här skulle göra fram tills april 2008. Det var bara enskilda dagar som jag inte skar mig och de dagarna var fruktansvärda. Jag skar mig inte bara längre för att jag skulle rädda min mormor från den förbannade cancern, jag skar mig för att jag behövde det, för att jag fick en annan känsla i mitt inre och för att berömma mig själv, liksom bestraffa mig. Till slut blev mina känslor en enda stor gröt då jag varken visste in eller ut, det skar jag mig också för. Jag skar mig för att ingen såg. För att de som såg inte förstod. Jag skar mig för att det blev det enda jag visste. Det blev som en religion, där varje rörelse skulle utföras på vissa sätt och det blev min hemlighet. Det blev min skam och det blev mitt löfte...

Så är det ibland.