3. What is you motivation to recover?

Min största motivation till att sluta handlar nog om att jag inte vill ha några ärr, som jag var inne på igår. Jag vill inte behöva förklara för ev. barn eller liknande i framtiden, det är ärr som påminner mig om en del av mig själv som jag inte gillar så värst mycket. Det handlar om lögner till familj och vänner, det handlar om att förlora kontrollen och att göra någonting som jag egentligen inte vill. Det handlar om att skrika så tyst som möjligt, tills alla hör. Det är egentligen inte en del av mig själv, längre, men som jag inte helt släppt. Jag HAR ingenting annat än så länge, jag kan inte bara byta ut rakbladen så där, för det finns ingenting som fungerar lika bra. Ingenting som får trycket att lätta och kaoset att försvinna. Det är hemskt och skriva och faktiskt se svart på vitt, men så är det och under den här UTMANINGEN är det inte meningen att man ska sitta och ljuga sig själv rätt upp i ansiktet. Jag är klar med den delen. Även om jag kanske aldrig kommer sluta ljuga för andra, jag säger sanningen till de som frågar och som jag aldrig mera kommer träffa (så som barnmorskan på Umo). För att det är min chans att faktiskt få lyfta på locket, våga prata en gnutta med och faktiskt få säga sanningen som jag annars aldrig vågar säga. Det är en liten bit på vägen, även om det finns så mycket som jag kanske aldrig någonsin kommer att prata om med andra, de som står mig närmre. Det är så fruktansvärt svårt att försöka förklara för andra, som inte varit där och även de som varit där. För det finns så många olika nyanser, så många olika typer av känslor och så många olika typer av anledningar. Jag kommer aldrig helt kunna förstå en självskadare med psykos, likt någon som bara "testar för testandet skull" aldrig helt kommer förstå mig. Vi har alla olika historier.

Det är så svårt att sluta, när den enda riktiga motivation man har är att andra hatar det, kanske till och med fruktar det. Jag vill inte sluta, jag känner inte att det är dags att sluta, att jag är redo att låta rakbladen försvinna. Men alla andra tycker det är dags, alla andra är redo och det blir lite känslan av att gå in i en hundgård där alla hundar står redo med öppna käftar och väntar på att slita mig i stycken. Och alla andra står runt om och hoppas att jag ska gå in utan att dö på kuppen. Det finns en förväntan hos andra, som jag inte har hos mig själv och det blir ingen riktig motivation för mig. Det blir bara ett enda, stort och hjälplöst MÅSTE. Jag MÅSTE för alla andras skull. För de förstår inte hur jag lider varje gång jag inte skär mig och ofta stänger många av när jag försöker förklara. "Men lilla gumman, det där klarar du galant"
-Men...
"GALANT SA JAG!"
.....
Folk kanske borde tycka att den största motivationen är just de andras tro på mig själv, men det gör ibland mer skada än nytta. Man blir så besviken när man inte skurit sig på ett tag, och sedan åker man dit. Det blir så många som blir besvikna på mig, och jag hatar när folk är "besvikna". Hade hellre velat att någon skulle fukka upp mig riktigt ordentligt med en rejäl utskällning osv, men nej då, ledsamma blickar gör så jävla ont. Då vet man att man misslyckats. På riktigt.

Annons

The photo has no tags

February 2019