Vart jag än går är det frestelser, medsen på jobbet, bussar, knivar, broar, vatten.. Jag ser sätt att befria mig överallt. Men jag vill inte dö, inte egentligen. Jag orkar bara inte med mig själv och alla malande tankar. Jag har inte skurit mig på läänge nu. Men jag kan inte vara stolt, jag blir bara yr och darrig. Jag måste vara stark, men jag känner mig som en övergiven och vilsen fyraåring. Hur ska man kämpa när krafterna sinat? Jag har kämpat så länge, sedan januari 2008. Jag är sönderbruten.

Jag vet inte om det är till någon hjälp då jag inte riktigt kan relatera till problemet. Men jag vet hur det känns att kämpa mot något som känns omöjligt att övervinna.

Jag skulle ge rådet att sluta kämpa mot det. Inte som i att ge upp livet helt, men att försöka acceptera nederlaget i kampen och mest flytta med i vetskapen om att det inte går att övervinna.
Chansen är större att man lär sig att naturlig ignorera impulserna då, eftersom de inte är lika påfrestande.
Att ständigt kämpa håller ångesten vid liv eftersom du redan vet att det verkar omöjligt. Det är en värdelös kamp som endast slutar i förlust.

Så istället för att ständigt väpna om och försöka igen försöka omfamna och acceptera sin brist, och inte ge den uppmärksamheten som den ständigt kräver annars.

För tänk dig att du mår bättre och känner dig bättre, och då intalar dig själv att den här gången ska du klara det, övervinna det och få slut på det. Sedan när du åter är i den situationen när du inser att det är lönlöst så kommer förlusten vara mer personligt förödande än förra gången.
Den besvikelsen över sig själv är tillräckligt för att motivera en ångest som är ännu värre än den du just försökte övervinna.
Och vips så är man i den onda cirkeln.

Det enda som kan bryta cirkeln är att sluta göra samma sak, och försöka acceptera faktumet. För acceptans är ett mycket bättre vapen än att kämpa ibland, eftersom det i längden ger dig möjligheten att få välja själv utan att drabbas av ångest.

Så varje gång du känner ångest, konfrontera den med acceptans och försök intala dig att du kan inte göra något annat än att vänta ut det.
Efter ett tag, när du tränat denna acceptans tillräckligt för att kunna hantera känslorna, så kommer du kunna behålla lugnet och fokuset fastän ångesten påminner dig om vilken fruktansvärd dag du har.

En vän med samma inställning är ovärderlig i den här träningen eftersom ni motiverar varandra till att öka acceptansen för ångest.

Jag vet inte om det är till någon hjälp, men det är mitt bästa råd jag kan ge.
För det är precis samma taktik jag använder för att hantera det och överleva.

Jag hoppas hur du än väljer att göra att det blir bättre. =)