Gah. Jag är så jävla dum, hur ska jag bli socionom? Jag har alltid gjort fel, mormor, farmor och morfar. Jag var ett hemskt barnbarn. Tog mig aldrig tid. Jag lärde mig aldrig och nu är det för alltid försent ;_; De var underbara människor och jag bara tog dem förgivet.. Hur kunde jag?! Fan, fan, fan. Saknar er :c Mormor kommer jag alltid se upp till, hon var en person med så mycket godhet och kärlek. Jag vill bli som henne. Ibland tror jag att jag sörjt färdigt, men sen kommer nätter som denna och tårarna bara rinner utan slut.

Jag är så ledsen för att jag inte kan vara en person som jag vill vara. När släpper smärtan taget?

Det är mänskligt. Du släpper taget när du inser att du inte är mer eller mindre än alla andra och det du gjort och inte gjort inte är värre än andras förväntningar. Det är naturligt att helt enkelt se det man har som konstant och aldrig tänka på att det kommer försvinna. Det har ju alltid funnits där liksom, varför skulle vi tro att det bara kommer att "poff" inte vara där längre?

Men en dag så sker det och vi står där. Det är först då vi inser hur mycket det var värt och hur mycket vi kanske borde gjort, sagt och allt det där vi anklagar oss för. men det är helt meningslöst att göra, för allt vi gjorde är gjort och det är helt mänskligt att inte tänka. Att låta det betunga och dränka oss är bara poänglöst. Det är inte vad personerna ifråga hade önskat.

Det är tanken som räknas säger man. Du ville aldrig (antar jag) "försumma" dessa personer som många barnbarn kan anse att de gör. Du är inget hemskt barnbarn, bara en människa lika sketen och felbar som oss andra. Det är inget att klandra sig själv för. Det enda man kan göra är att släppa taget och lära sig av det. Minnas personerna för vad de gett en och vad de betytt. Bygg vidare på det de gav dig och det du vill bevara, så kommer dina far/morföräldrar leva vidare för evigt.

Så, nu har man fyllerabblat. Mer Whiskey åt folket.