January
Saturday 19 January 2013 photo 7/8
|
Hrm.. Idag är det precis fem år sedan.. Det är så konstigt alltihopa. Hur mina gamla misstag fortfarande hänger på och håller i sig. I huvudet, i huden... Hos alla andra.
För prick fem år sedan fick jag veta att min mormor hade cancer, mamma kom in och sa det när jag satt vid datorn. Bara så där "mormor har cancer" och kramade om mig. Cancer. Va? Mormor? Näe. Hon som är så snäll och omfamnar livet. Hon kan ju fan inte ha cancer. Det funkar inte så. Hon ska leva. Tydligen kom det fram ganska sent att hon hade cancer, hon hade försökt blivit undersökt tidigare men då hade läkaren bara skakat på handen, sagt att hon bara inbillade sig illamåendet och att hon hade konstigt ont i magen. Att något var fel i magen. När de väl hittade tumören var den nästan stor som en mindre apelsin. Fan också. Jävla sjukvård. De tog min mormor, mammas mamma, mina mostrar och morbrors mamma, min pappas svärmor, så jävla älskad och omtyckt.
Så jag gick, det är som en dröm nu när jag tänker tillbaka på det, en del av mitt vett försvann väl. In i badrummet nere, tog mammas rakhyvel och bara drog över axeln, om och om igen. Jag vet inte varför jag gjorde det, vad som fick mina tankar att vändas till den typen av tröst. Men plötsligt stod jag där, darrade och tänkte att om jag skär mig, varje dag, så kommer mormor att överleva. Jag ska få henne att överleva.
Det är ganska stort "ansvar" att ha, som 17 årig tjej. Dagen efter i skolan så smsade jag min dåvarande pojkvän som bara skrev "jag anade det". Whatta? Har aldrig förstått det heller.
Så ikväll drog jag rakhyveln, i brist på annat, och blödde för alla som kämpar mot cancern, både de som är drabbade av cancer och deras anhöriga. Även för de som förlorat kriget mot självskadebeteende. Jag önskar ingen någon form av smärta, för någon anledning. Jag drömmer om att alla ska få ha det bra och leva ett gott liv med så lite smärta som möjligt även om det är omöjligt..
Jag hoppas att alla där ute har det bra ikväll och alla andra dagar <3 Det finns många som jag älskar och ser upp till och en av de största är min mormor, även om hon inte längre finns bland oss så vill jag att mitt liv ska vara likt hennes, jag vill ställa upp för andra så som hon gjorde då hon bl.a. var volontär hos Röda Korset som jourhavande kompis (man kan ringa ett visst nummer och så pratar man med någon om vad som helst i stort sett) men också sättet som hon dog på (i hemmet och kände sig nöjd över det hon åstadkommit i livet). Jag tror inte direkt på andar eller något sådant men det har alltid hänt konstiga saker med fåglar efter att hon dött. Bl.a. en talgoxe som knackat på rutan precis efter jag fått veta att hon dött, ofta har det varit talgoxar som hälsat på men även sädesärlor. När morfar gått bort satt jag och mamma och pratade om deras hus och att det skulle säljas och då flög en talgoxe in i fönstret (den klarade sig och flög tillbaka in i busken). Mamma brast ut i tårar och sa högt "vi kan inte behålla huset! Jag vet att ni vill det, att vi syskon ska ha det, men det vill ju inte vi!".
Jag har så många minnen, vi har alltid varit en stor släkt (49 pers på mammas sida, har vi räknat ut) och det är tack vare mormor och morfar som vi fortfarande träffas då vi kan, så många som möjligt och har det trevligt och sådana saker. De har gett oss så mycket. Och jag är så jävla tacksam över det!
Och även om jag just nu bara sitter och gråter, så är jag så jävla tacksam..
Annons
Camera info
Camera ST15i
Focal length 4 mm
Aperture f/2.6
Shutter 1/32 s
ISO 500
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/512491566/
Visa toppen
Show footer