January
Saturday 8 June 2013 photo 2/2
|
Undra hur jag tänkte förra helgen när jag inbillade mig att mamma inte skulle se/fatta att dessa är nya och inte sen 2008. Hrm. Jag skyller på att jag är sjuk på insidan och inte vill se verkligheten. Jag hade ett givande samtal i torsdags med en kille (okej, han är typ man men ändå..) som jobbar på intagningen. Han berättade en del om sig själv utan att egentligen säga något. Men jag såg i hans ögon och ansiktsspel att han gått igenom en hel del. Men iaf, han sa att så länge jag inte tillåter mig att vara svag och sträva efter duktighet så kommer ingenting förändras. Det stämmer nog, jag har alltid strävat dit jag inte kan nå, vilket skapar motgångar, tvivel, sämre självkänsla och dåliga erfarenheter. Jag fick Medikinet (ADHD-medicinen) för att kunna använda mig av det jag har och skapa positiva erfarenheter. Men jag behöver också rätt verktyg för att förstå mitt omående, känslor och tankemönster. Det är därför jag står i kö för DBT, men kommer ta en massa tid innan jag kan delta då jag ska jobba och ha praktik.
Jag funderar på att kontakta UMO i Karlskrona, för jag varken kan eller vill vara ensam i detta och behöver samtalen. Men tyvärr gör Tim det svårt för mig, han förstod, såg och förklarade mig som ingen annan gjort. Han har gjort mig lite bortskämd när det gäller samtalsdelen. Men utan hans stöd hade jag nog inte funnits här idag. Fan, nu blir jag sentimental också XD
Jag är 21 år, fyller 22 i höst och har mått riktigt dåligt av och till sedan jag var 16 och haft återkommande självmordstankar.. Är det konstigt jag är less på mig själv egentligen? :/ Sure, det finns alltid de som har det värre men jag vill inte nöja mig med det jag har nu. För jag VILL ha framtidstro, ljus och känslan av att jag är okej och duger som den Matilda jag faktiskt är bakom mina leenden och min falska trygghet.. Jag vill känna mig fin utan att ramla tillbaka till att det är vikten och midjemåttet som avgör hur fin eller ful jag är. För jag har oavsiktligt gått ner fem kg sen januari och jag känner mig inte alls särskilt finare.
Idag har jag en känsla av att jag vill må bra, men jag vet att jag har dagar då jag bara ser självmord som lösning. De svarta dagarna är många fler än de ljusare, men de finns där. Och idag vill jag kämpa. Kanske inte nästa vecka, men jag vill känna att jag vill kämpa. Men ibland orkar jag inte och det är det jag behöver hjälp och stöttning med. Jag vill inte må tipptopp och såpbubbleglad jämt, det är inget att sträva mot då jag aldrig når dit för det gör ingen. Jag vill få ner mina svarta, modslösa, håglösa bottendagarna och öka dagar som denna. Allt utom panikattacker, rakblad, alkohol och självmordstankar som mitt liv bestått av senaste månaderna är okej. För jag vet att det finns tomma löften i allt det dåliga just nu, men när man mår uselt och är desperat är tomma löften mer värt än ingenting alls och det mönstret är svårt att bryta själv, speciellt om det varit min enda väg så lång tid. Men jag hoppas att tiden efter all skit är mer värt än vad halva 2013 varit..
Som man brukar säga: idag är början på resten av ditt liv. Hur vill du ha det?
Ja, jag har sovit lite inatt och känner mig lätt maniskt peppad. Men all pepp är bra pepp.
Jag funderar på att kontakta UMO i Karlskrona, för jag varken kan eller vill vara ensam i detta och behöver samtalen. Men tyvärr gör Tim det svårt för mig, han förstod, såg och förklarade mig som ingen annan gjort. Han har gjort mig lite bortskämd när det gäller samtalsdelen. Men utan hans stöd hade jag nog inte funnits här idag. Fan, nu blir jag sentimental också XD
Jag är 21 år, fyller 22 i höst och har mått riktigt dåligt av och till sedan jag var 16 och haft återkommande självmordstankar.. Är det konstigt jag är less på mig själv egentligen? :/ Sure, det finns alltid de som har det värre men jag vill inte nöja mig med det jag har nu. För jag VILL ha framtidstro, ljus och känslan av att jag är okej och duger som den Matilda jag faktiskt är bakom mina leenden och min falska trygghet.. Jag vill känna mig fin utan att ramla tillbaka till att det är vikten och midjemåttet som avgör hur fin eller ful jag är. För jag har oavsiktligt gått ner fem kg sen januari och jag känner mig inte alls särskilt finare.
Idag har jag en känsla av att jag vill må bra, men jag vet att jag har dagar då jag bara ser självmord som lösning. De svarta dagarna är många fler än de ljusare, men de finns där. Och idag vill jag kämpa. Kanske inte nästa vecka, men jag vill känna att jag vill kämpa. Men ibland orkar jag inte och det är det jag behöver hjälp och stöttning med. Jag vill inte må tipptopp och såpbubbleglad jämt, det är inget att sträva mot då jag aldrig når dit för det gör ingen. Jag vill få ner mina svarta, modslösa, håglösa bottendagarna och öka dagar som denna. Allt utom panikattacker, rakblad, alkohol och självmordstankar som mitt liv bestått av senaste månaderna är okej. För jag vet att det finns tomma löften i allt det dåliga just nu, men när man mår uselt och är desperat är tomma löften mer värt än ingenting alls och det mönstret är svårt att bryta själv, speciellt om det varit min enda väg så lång tid. Men jag hoppas att tiden efter all skit är mer värt än vad halva 2013 varit..
Som man brukar säga: idag är början på resten av ditt liv. Hur vill du ha det?
Ja, jag har sovit lite inatt och känner mig lätt maniskt peppad. Men all pepp är bra pepp.
Geo tag
Camera info
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/514714447/
Visa toppen
Show footer