Folk ifrågasätter det där med medicinering och ADHD och vilka som har det och om det bara är "mänskligt beteende". Den här veckan har varit helt underbar...

Förut har jag spelat mobilspel på föreläsningarna för att jag inte orkat lyssna, när jag kommit hem har jag bara lagt mig fram tv:n och haft ångest för att jag inte orkat göra något. I april 2013 fick jag en ADHD-diagnos, som många ifrågasatte och speciellt mamma som inte sett några sådana tendenser hos mig och sedan dess har jag ätit Medikinet. I höstas har jag gjort mycket praktiskt arbete och inte märkt så mycket av medicinen, då jag trivts med det jag gjort och det har varit lite plugg. Den här veckan har jag varit på fem föreläsningar och inte haft mobilen för att spela på, jag har kommit hem och skrivit in föreläsningarna på datorn och kollat i gammal kurslitteratur som har med ämnet att göra. Jag läser, vill veta mera och ser faktiskt fram emot hemtentan vi får på måndag, haha.

Det är som om jag blivit något som jag aldrig känt att jag kunnat bli förut. En duktig student som gör det som ska göras, trots att föreläsaren varit lite flummig, hoppar en massa och så vidare så har jag ändå tagit in det som jag behövt och ignorerat det som jag inte behövt. För första gången så känner jag mig faktiskt... lite duktig. Som om jag gör någonting rätt. Jag trivs med de teoretiska delarna. För att jag kan och orkar ta in det som behövs. Visst, jag är svintrött klockan 20 och vill bara sova på grund av alla intryck och så, men det har också blivit bättre.

Jag har ofta hört andra som fått medicin mot ADHD i vuxen ålder som önskat att han eller hon fått det tidigare, för att de har förlorat så mycket. Jag kan säga att jag kan förstå dessa människor, hur hade mina betyg sett ut? Hade jag varit mindre osäker på mig själv och mina svar, hade jag varit mer öppen och framåt på lektionerna? Hade jag känt mig mindre dum? Hade jag vågat ta mer plats? Eller hade jag ändå varit som jag varit? Det får vi aldrig veta, men när folk ifrågasätter min diagnos och min medicinering, så blir jag ledsen, för jag märker skillnad på mig själv och även om jag aldrig varit den där typiska "ADHD-människan", så har jag haft problem med mycket och jag har aldrig någonsin fått ett MVG, tror jag... Kanske någon enstaka gång. Men jag har alltid sett mig som medioker, någon som inte kan eller som har potential att lyckas. Och jag är väldigt tacksam att en enda läkare i hela Jämtland hade jobbat med ADHD-utredningar så jag fick chansen att snabbt få en utredning och därmed en diagnos. Svag ADHD. Men jag märker skillnaden om jag glömmer bort att ta medicinen, det är som att en del av hjärnan stänger av och allt blir flum och tråkigt och omotiverande.

Detta har hänt flera gånger, med mitt självskadebeteende och att jag mått dåligt, för jag har alltid fungerat, även om jag inte varit på topp så har jag gett sken av att vara fungerande. Det är så irriterande och det är en av anledningarna till att jag vill bli socionom. Folk måste förstå att alla reagerar olika och att alla ska tas på allvar...

Ville bara dela med mig och flumma, tack om någon orkade läsa allt, höhö.

Annons

The photo has no tags

Camera Nexus 4

Focal length 5 mm

Aperture f/2.7

Shutter 1/10 s

ISO 400

Date

February 2019