January
Sunday 16 February 2014 photo 1/1
|
Vi har världens bästa kursansvarig, seriöst.. Men lika bra kan han vara dålig på att ge ut en entydig information, på Facebook har en större del av min klass vridit och vänt för att förstå vad som gäller. Gruppindelningar blev helklass, med seminarium på förmiddagen och föreläsning på eftermiddagen och det som var frivilligt blev en skriftlig inlämningsuppgift. Jag har mailat till honom, för att förklara hur det ligger till när det gäller informationen som han lämnat ut och jag hoppas inte jag får skit för det vid betygsättningen. Det kallas ADHD, att ha svårt att koncentrera sig, ta instruktioner, följa instruktioner, förstå vad som förväntas av en och så vidare men i den här situationen känner jag mig långt ifrån ensam. Visst, jag kanske känner mig mer frustrerad, gråter överdrivet mycket för att det är så olika information och vill typ bara hoppa av utbildningen för att jag inte förstår vad jag ska göra för att bli godkänd på en annan nivå än många andra i klassen men sättet de skriver på Facebook påminner mycket om mina egna tankar och känslor. Jag är så arg och ledsen, besviken på mig själv och besviken på att inte ha fått klara besked och jag hoppas att mitt mail kan förbättra den här situationen, för jag kan inte ha det såhär i en månad. Inte när det är förberedande inför c-uppsatsen. Enligt han som håller kursen har han aldrig gett ut studiehandledning och han har, enligt honom, aldrig fått frågor eller att det uppstått funderingar i hans kurser... I så fall är detta ett extremt fall men jag vet inte, jag.
Annars känner jag mig bara allmänt instabil, trycker i mig Atarax i den mängd som är förskrivet men ändå känner jag mig tom, irriterad, orkeslös, rastlös och som om jag skulle explodera vilken sekund som helst. Tomhet och ångest, det är de två känslorna som slåss om plats, en sekund av glädje/tillfredsställelse skapar mer tomhet och ångest. Är det Stattera som talar eller är det tomhet av Citalopram? Jag har varit inlagd nio nätter, det här året. Jag vill inte ha mer.... Nio räcker, är för mycket, för mig. Men om detta fortsätter så kommer jag bli tokig, gå över gränsen. Att vara på gränsen, spelar ingen roll om det är medicinerna eller mitt huvud som spökar, det gör ont och sliter ändå. Anledning spelar ingen roll när väggar, möbler och föremål flinar och hånler. Bara det faktum att jag känner mig ensam, tom, ångestfylld och ännu mera tom räcker för att jag ska börja undra om jag ska orka. Hur jag ska orka. Varför jag ska orka. Mår jag sämre än normalt? Vad är normalt för mig? Är det övergående? Hur är det imorgon? I övermorgon? Tankarna snurrar, känslorna snurrar. Trots att jag borde vara däckad av tabletter, så fortsätter tankarna ändå och det skapar djupare tankar och smärtsamma känslor och Imovanes dimmiga sömn får lämna plats åt tankarna och ångesten. Och jag undrar bara.... Hur länge ska jag tvingas stå ut? Måste jag tvingas stå ut? Vad ska jag annars göra? På onsdag ska jag träffa psykologen.. Det är inte många timmar, men just nu känns det som en hel livstid. Måste orka. Måste kämpa. Hålla tankarna och känslorna i schack, undvika att spåra ur. Ibland känner jag mig så sjuk, i den friskhet som finns. Det är nästan det värsta, att veta hur normal jag kan vara när jag känner mig så fel, skev och konstig i mig själv just nu. Att veta att jag kanske är okej imorgon, klarar mig genom seminarium och föreläsning, kunna vara stabil utåt. När jag just nu spricker sönder i miljontals bitar av ångest och tomhet. Som att explodera i rymden. Alla säger att det är omöjligt, att ingen kan se eller uppleva det men ändå anser man att det är helt normalt när det sker i serier och filmer på tv. För mig exploderar jag,men för andra fortsätter synen att det inte sker.. Men jag tillåter ingen att se. Men ändå begär jag det av andra. Att de ska förstå mig, trots att jag inte ens förstår mig själv. Vem orkar med min skevhet, ångest och tomhet, när jag själv inte gör det? Vem ska jag begära det av..?
Jag går inte ihop.
Annons
Camera info
Camera Nexus 4
Focal length 5 mm
Aperture f/2.7
Shutter 1/23 s
ISO 1200
Comment the photo
BeautifulBakura
Sat 22 Feb 2014 20:43
Har du någonsin frågat dig själv:
"Om jag har orkat så här länge, är det inte en mening med det?"
Jag menar att, jag tror genuint på att det finns något betydelsefullt och värt att ta till sig från den här långa kampen du har gått igenom tills nu. Du lever idag. För vad och varför kan du bara ta reda på ordenligt om du lever kvar, förstår du vad jag menar?
Kanske låter alldeles för pepp och positiv, då jag själv vet och förstår att då man mår riktigt djävla dåligt så har man ingen ork eller vilja att ta till sig saker som "det kommer bli bättre bara du kämpar" eller jag vet inte...
Men eh, ja, vad skulle jag säga ?! ;__;
Eh, tappade det. Men vad jag med säkerhet vet och tycker är att: JAG TROR PÅ DIG. TROR PÅ ATT DU KOMMER ATT ORKA. Hur detta "orka" nu än ser ut, så ser jag ett litet ljus i tunneln för Riddle. <3
"Om jag har orkat så här länge, är det inte en mening med det?"
Jag menar att, jag tror genuint på att det finns något betydelsefullt och värt att ta till sig från den här långa kampen du har gått igenom tills nu. Du lever idag. För vad och varför kan du bara ta reda på ordenligt om du lever kvar, förstår du vad jag menar?
Kanske låter alldeles för pepp och positiv, då jag själv vet och förstår att då man mår riktigt djävla dåligt så har man ingen ork eller vilja att ta till sig saker som "det kommer bli bättre bara du kämpar" eller jag vet inte...
Men eh, ja, vad skulle jag säga ?! ;__;
Eh, tappade det. Men vad jag med säkerhet vet och tycker är att: JAG TROR PÅ DIG. TROR PÅ ATT DU KOMMER ATT ORKA. Hur detta "orka" nu än ser ut, så ser jag ett litet ljus i tunneln för Riddle. <3
1 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/517408398/
Visa toppen
Show footer