Orienteringsfasen i DBT:n fortsätter och DBT som behandling förklaras på ett djupare plan och hur de olika faserna fungerar, vad som är i fokus och vad som krävs av mig som patient men också vad jag kan kräva av dem och av behandlingen.

Jag tänker på alla gånger jag blivit inskriven och utskriven, hur jag nästan provocerat läkare genom min existens, fått förklarat att avdelningen inte kan göra mer, att jag är färdigbehandlad i deras ögon. Minst lika många gånger har jag själv varit frustrerad över mig själv, alla känslor som varit ett enda stort virrvarr och att jag inte kunde lita på psyk. Att åter och åter igen se rakblad och destruktivitet som enda sättet för mig att överleva, för det var det enda jag visste. Jag är så trött på mitt liv och sättet att leva. Ingen är så trött på mig själv som jag är. DBT känns så rätt, det ger ett hopp om att mitt liv inte behöver vara så dystert och mörkt som det varit. Uppgivenheten och kaoset av känslor och tankar finns kvar men jag vill arbeta för en förändring... Men jag slipper vara ensam i mina känslor.

Vi har nästa inbokade tid redan på fredag för att nästa vecka var svårt för min kontakt och fram tills dess ska jag göra två dagars veckokort (om jag börjar DBT:n "på riktigt" ska det göras varje dag).. Ska skatta känslor, impulser och självskador/suicidtankar samt sårbarheter (sömn, mat, motion, alkohol/droger).. Jag förstår tanken med kortet men att skatta glad, rätt/oro, skuld/skam, ilksa och panikångest i en siffra som rör en hel dag... Genomsnittet av min glädje på en dag... Men jag ska inte vara skeptisk. Men det är svårt, haha.

Jag önskar dig all lycka !