January
Thursday 28 May 2015 photo 1/1
|
Jag har varit extremt inaktiv här, men det beror på en massa saker. Främst att jag fått semestervikariat i Örebro, att jag nästa vecka har sista färdighetsträningen med gruppen och har sista samtalet med A-M. A-M ska skicka remiss till Örebro psyk och undersöka hur Örebro ska få min journal osv. A-M och jag har pratat om att känna sig som en svikare och överge gruppen, att det är okej att känna hur man överger dem och om att avsluta DBT p.g.a flytt och inte p.g.a. förbättring..
För en vecka sedan fick jag veta att jag skulle jobba i Örebro och om två veckor har jag flyttat... Det är chockartat, jag fattar inte, jag är livrädd, känner mig ensam och jag känner hur DBT:n skriker efter mig. Jag är fortfarande självskadande, jag trycker ner mig och litar inte på mina förmågor, jag har fortfarande självmordstankar och livströtthet som A-M noga frågar om och riskbedömer, jag hatar andningsövningar, fattar inte Mindfulness och jag kan bli arg över min glädje av att inte bli arg över min glädje som ger mig frustration och ilska över hur glad och tom och ledsen och skuldkänslorna krossar ner mig genom att i glädje känna att jag inte duger och att ilskan att hata livet ger mig glädje genom att jag är rädd för att dö när jag mår som sämst och vill dö och jag förstör allting och allt i världen som är hemskt beror på mig och jag borde dö men jag är för dålig för att dö och attta8ataraxoch5medikinetärinteannatänentafattöverdosochjagfattarintevarförA-Mläggersåstorviktiattjagnonchalerarminadestruktivabeteendensomskullekunnablisuicidalaochevråkadödamigsjälv.
Jag bestämde mig efter sista inläggningen att aldrig mer söka akut hjälp. Jag har alltför ofta blivit bemött med suckar, stön och "hur ska vi göra så du inte kommer hit och blir inlagd nästa fredag då?" och "vadskavigörameddig" och att folk inom psykvården påpekar "men du har ju aldrig försökt ta livet av dig så varför skulle du vara orolig över det nu?" och av personal inom slutenvården säger "det är dumt att skära sig, varför skär du dig och varför gör du inte något annat som att träna eller aktiverar dig istället?" "jag kan inte förstå hur man kan göra sig själv illa". Jag provoceras (låter mig provoceras) och har flera gånger under inläggning hittat sätt att skada mig och blöda, att sno bestick och tagit mediciner och druckit alkohol på utevistelser, ibland utan att någon förstått det. Jag har sällan fått frågan "hur mår du?" under inläggningar, de enda gången någon reagerar är när jag blir provocerad av andra patienter och skriker, går in på rummet och slår händer och huvud i väggar för att jag mår skit och att andra tar tid och energi och kallar mig hora och skit och att patienters skrik och prat om hur maten är grismat vid måltiderna får mig att gråta och hata och hata mig själv och hata personalen och hata allt och alla som är dumma i huvudet... Jag har ibland varit elak och betett mig på ett sätt som fått personalen att bli ledsna och mina skuldkänslor tvingar mig att säga förlåt. Att inte få bli arg och ledsen utan att personalen tar åt sig.. Många gånger har jag varit besviken över mig själv och besviken över öppenvården, slutenvården och ibland båda på samma gång för att varken jag eller dem ta mig seriöst. Att inte bekräfta mina känslor och mina upplevelser av livet. Jag blir besviken på mitt sätt att inte säga emot då de skickar hem mig på permissioner eller utskrivning. Att ha varit inlagd 1-2-3-4-5 veckor och gått omkring och sedan blivit utskriven med eventuellt någon medicinändring utan att något egentligen har hänt. Förut fick jag höra "men du väntar ju på DBT, det är ju bra".. Nu får jag höra "Jamen du går ju i DBT så då har du hjälp" och min inläggning bara är förvar, utan att personalen frågar om jag vill prata. Så länge jag sitter i allrummet större delen av dagen så tycks det som att alla tror allt är okej. Jag mår dåligt och gråter på rummet, någon kommer in och vi pratar en stund.. Sen säger de alltid "men jag måste gå (för min rast, mitt pass är slut, för att det händer något) men jag vill prata mer med dig sen" för att aldrig försöka att samtala med mig igen.
Jag känner mig nonchalerad och det får mig att känna mig dramatisk och överdriver mina känslor och det får mig att bli arg för att jag "måste" känna mig dramatisk och överkänslig och då blir jag ledsen för att inte bli sedd och då blir jag trött på mig själv "ja, men du försöker ju inte ens" och då blir jag rädd och vill göra mig illa och då känner jag mig ensam för att psyk inte bryr sig och jag blir ångestfylld av att ringa till A-M då telefonstödet är tillgängligt och om jag inte ringer A-M då jag kan utan det blir försent så blir jag frustrerad och arg och ångrar att jag inte ringde och då flippar jag ut och hanterar allt som vanligt och sedan är allt skit och jag vet inte vart jag ska ta vägen och de på psyk frågar vad de ska göra med mig vilket jag frågar mig själv varje timme och varje minut...
Tydligen hade jag en del känslor inom mig.. Det var inte riktigt meningen att skriva så här men... Ja.
Annons
Comment the photo
BeautifulBakura
Thu 4 Jun 2015 11:36
vilken djävla jobbig snurrande soppa ;__; du försöker ju verkligen men det verkar inte folk se?? omg, blir arg
InsolubleRiddle
Thu 4 Jun 2015 13:01
:/ hade min sista träff med A-M idag.. Ska hämta ut mina mediciner som mottagningen haft och delat ifrån och sen i helgen flyttar jag och på måndag börjar jag jobba så kommer bli avslutad i Östersund och innan remissen är arbetad i Örebro så känner jag mig ensam och övergiven. A-M var värmande och omtänksam och betonade att vi avslutar p.g.a flytt och hon inte slutar för jag varit jobbig och hon planerar att vara kvar där många år till.. Jag fattar inte hur mycket jag känner mig sedd, respekterad och tagen på allvar. Storbölar just nu och fattar inte hur mitt liv ska kunna gå vidare
3 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/insolubleriddle/519886820/
Visa toppen
Show footer