November
Saturday 1 August 2009 photo 1/1
|
Wall of text.
Försöker på något sätt förstå vad det var som hände. Hela tiden tänker jag tillbaka på vad jag gjorde fel, vad jag gjorde rätt, vad jag inte gjorde alls. Kommer på efter ett tag att jag är lika clueless nu som jag var då. Bäst att sopa undan de tankarna.
Hur ska man egentligen tampas med att man är kär (fast är jag ens kär längre?) i samma kille i tre år utan framgång? Någon man alltid beundrat och satt på världens pedistal? Nu är jag dessutom lämnad kvar här, eftersom han sticker i väg till lumpen på måndag.
Han kom nyss hit för att säga hej då, eller på återseende, snarare. Jag blev förvånad. Trodde inte han skulle säga hej då överhuvud taget. Sitter fortfarande och försöker tänka. Varje gång jag träffar honom får jag knappt fram ett ord ur min mun, jag står med armarna korsade, tittar ner i golvet och pillar med en hårslinga mellan mina fingrar. Han gör mig till den där nykära tonåringen jag faktiskt är.
Det är så svårt att förklara hur mycket han påverkar mig, att det blir jobbigt att ens försöka. Därför är jag glad att han åker i väg nu. Kanske kan jag samla mig själv när han är borta. Kanske kan vi börja om från början när han kommer hem. Kanske kan jag få bli kär i någon annan för en gångs skull.
Han lovade att höra av sig och inte bryta kontakten, men jag vet hur han är.
Jag hoppas inte på för mycket.
Men nog är det inte förbjudet att drömma lite.
Hur ska man egentligen tampas med att man är kär (fast är jag ens kär längre?) i samma kille i tre år utan framgång? Någon man alltid beundrat och satt på världens pedistal? Nu är jag dessutom lämnad kvar här, eftersom han sticker i väg till lumpen på måndag.
Han kom nyss hit för att säga hej då, eller på återseende, snarare. Jag blev förvånad. Trodde inte han skulle säga hej då överhuvud taget. Sitter fortfarande och försöker tänka. Varje gång jag träffar honom får jag knappt fram ett ord ur min mun, jag står med armarna korsade, tittar ner i golvet och pillar med en hårslinga mellan mina fingrar. Han gör mig till den där nykära tonåringen jag faktiskt är.
Det är så svårt att förklara hur mycket han påverkar mig, att det blir jobbigt att ens försöka. Därför är jag glad att han åker i väg nu. Kanske kan jag samla mig själv när han är borta. Kanske kan vi börja om från början när han kommer hem. Kanske kan jag få bli kär i någon annan för en gångs skull.
Han lovade att höra av sig och inte bryta kontakten, men jag vet hur han är.
Jag hoppas inte på för mycket.
Men nog är det inte förbjudet att drömma lite.
Visa toppen
Show footer