June
Thursday 2 October 2008 photo 2/2
|
Varför släppte jag in dig den kvällen? När började jag våga vara så säker i att ta någons hand. Sen när blev jag så självsäker? Varför lät jag våra läppar mötas den kvällen, varför sa jag hur mycket jag tyckte om dig?
Varför blev jag kär i dig om det var såhär jag skulle få må i slutändan. Varför får du fortfarande mitt hjärta att slå i 180? Varför är du den enda som får mig att må så jävla bra den ena sekunden för att sen slå mig till marken. Finns någonting kvar hos dig? Kommer du ihåg den första kyssen? Kände du hur mina fötter svävade då och att dina armar var det enda som höll mig uppe. Kände du värmen mellan oss även fast vi stod ute och det var minusgrader.
Kanske var det bara jag som kände så. Men från den stunden har du haft mig fast. Som när jag mötte dig på åhlens city. Gosh va snygg du va, jobbarkläder och dina ögon. Kan inte förklara den känslan nog bra. När du kysste mig, tog min hand och gick med mig. Jag var din och jag var lyckligast i världen.
Jag vet att mycket var mitt fel, mycket var även ditt fel. Du säger idag att du tror att jag dolt något för dig. Det är så fel, du är fan en av dem som vet mest om mig. Allt vill man kanske inte veta. Har du tänkt så långt?
Har du tänkt så långt att vissa saker kanske man döljer för att dem gör för ont. Jag är otroligt rädd, rädd för att bli lämnad och rädd för att vara ivägen. Hur många gånger fick du inte intala mig att jag inte var till besvär? Förmodligen jätte jobbigt men jag ville verkligen inte vara i vägen för dig.
Jag vill fortfarande inte det. Men du gör mig så illa i dagens läge att många tycker att jag borde avsky dig. Men jag kan inte, du gör mig galet illa när du bara spelar kall. Det får mig till tårar många gånger och det är inte okej. Jag förtjänar mycket bättre. Men det är dig jag vill ha. Ingen annan, jag vill inte vara med någon annan bara dig. Varför ska det vara så jävla svårt?
Jag vet inte hur ofta jag ska behöva säga det till dig. Men jag är villig att kämpa som fan. Bara för att få vara i dina armar igen. Jag är illamående för tillfället. Även om vi får det bra. Kan vi någonsin glömma det som varit? Eller kommer du alltid vara såhär kall när det blir svårt. För det klarar inte jag. Jag är för klen för det, för känslig. Du bryter ner mig tortalt och jag fortsätter älska som en tok. Fan fan fan jag kan inte det här. Jag vill ha lite feedback. Är det så jävla kul att göra mig illa? Är det så jävla underbart att veta hur mycket det svider i mig.
Så jävla mycket hemska tankar och så sjukt mycket tårar som aldrig slutar rinna.
Varför blev jag kär i dig om det var såhär jag skulle få må i slutändan. Varför får du fortfarande mitt hjärta att slå i 180? Varför är du den enda som får mig att må så jävla bra den ena sekunden för att sen slå mig till marken. Finns någonting kvar hos dig? Kommer du ihåg den första kyssen? Kände du hur mina fötter svävade då och att dina armar var det enda som höll mig uppe. Kände du värmen mellan oss även fast vi stod ute och det var minusgrader.
Kanske var det bara jag som kände så. Men från den stunden har du haft mig fast. Som när jag mötte dig på åhlens city. Gosh va snygg du va, jobbarkläder och dina ögon. Kan inte förklara den känslan nog bra. När du kysste mig, tog min hand och gick med mig. Jag var din och jag var lyckligast i världen.
Jag vet att mycket var mitt fel, mycket var även ditt fel. Du säger idag att du tror att jag dolt något för dig. Det är så fel, du är fan en av dem som vet mest om mig. Allt vill man kanske inte veta. Har du tänkt så långt?
Har du tänkt så långt att vissa saker kanske man döljer för att dem gör för ont. Jag är otroligt rädd, rädd för att bli lämnad och rädd för att vara ivägen. Hur många gånger fick du inte intala mig att jag inte var till besvär? Förmodligen jätte jobbigt men jag ville verkligen inte vara i vägen för dig.
Jag vill fortfarande inte det. Men du gör mig så illa i dagens läge att många tycker att jag borde avsky dig. Men jag kan inte, du gör mig galet illa när du bara spelar kall. Det får mig till tårar många gånger och det är inte okej. Jag förtjänar mycket bättre. Men det är dig jag vill ha. Ingen annan, jag vill inte vara med någon annan bara dig. Varför ska det vara så jävla svårt?
Jag vet inte hur ofta jag ska behöva säga det till dig. Men jag är villig att kämpa som fan. Bara för att få vara i dina armar igen. Jag är illamående för tillfället. Även om vi får det bra. Kan vi någonsin glömma det som varit? Eller kommer du alltid vara såhär kall när det blir svårt. För det klarar inte jag. Jag är för klen för det, för känslig. Du bryter ner mig tortalt och jag fortsätter älska som en tok. Fan fan fan jag kan inte det här. Jag vill ha lite feedback. Är det så jävla kul att göra mig illa? Är det så jävla underbart att veta hur mycket det svider i mig.
Så jävla mycket hemska tankar och så sjukt mycket tårar som aldrig slutar rinna.
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/isabellalinnea/274818816/
Visa toppen
Show footer