Jag orkar inte mer.
I ena sekunden sitter jag och skämtar med Christian & Matilda,
I nästa sitter jag vid köksbordet & gråter.

Jag orkar inte skolan.
Jag orkar inte familj.
Jag orkar inte umgänge.
Jag orkar inte socialt liv.
Jag orkar inte, helt enkelt.
Jag orkar inte Beas röst som skriker i mina öron varje ångestfylld engelskalektion,
Jag orkar inte skriva av hela fysikprovet
Jag orkar inte kämpa i matten
Jag orkar inte ens Pretty Odd
Jag orkar inte sjunga
Jag orkar inte att plugga istället för att sitta & prata med min pappa när han äntligen kommer hem och äter middag
Jag orkar inte planera fester
Jag orkar inte se fram emot något
För vad hjälper det?

Jag är fortfarande kvar, här, nu, idag, imorgon, övermorgon, jag mådde likadant igår.
Det känns som att jag sitter i ett väntrum.
Ingenting händer, jag bara längtar.
Kämpar, även om jag vill ge upp.

Jag orkar inte uppföra mig.
Jag orkar inte min mamma
Jag orkar inte min pappa
Jag orkar inte med Adam
När Ceasar kommer och stryker sig mot mitt ben sparkar jag bort honom.
Jag orkar inte med att alla blir sårade och missuppfattar allt hela tiden
Jag orkar inte att alla tycker det är skitkul att klanka ner på varandra
Jag orkar inte med att ha regler för vem & vad jag umgås med
Jag orkar inte med att min pappa blir skitarg när jag inte hinner med att ta med datorn till Jens
Jag orkar inte se min morfars ledsna blick när jag gråter av ren utmattning
Jag orkar inte att mamma bara bryr sig om Adam & behandlar mig som luft/en ägodel
Jag orkar inte uppföra mig på middag hos pappas kusiner
Jag orkar inte med deras störiga ungar om jag egentligen tycker om
Jag orkar inte farmor som tror att hon är förmer
Jag orkar inte farfar som bara förnekar alla deras fel
Jag orkar inte

Jag orkar egentligen inte skriva såhär mycket, men whatever.
Nu ska jag plugga fysik, jättekul.

Stackars Amanda men det kommer bli bättre <3

Ps. Vi måste hitta på ett sätt att bli av med henne.

----> Jag orkar inte Beas röst som skriker i mina öron varje ångestfylld engelskalektion<-------

Jag visste det! Ni kan ju vara helmogna när det behövs! Långa kloka och uppriktigt omtänksamma kommentarer...

Och vet ni vad tjejer? Ett ögonblick tisdagen den 7 oktober föll dom "lite tuffa attityderna och maskerna helt av...

Inte ett enda "fucking" eller "knull"-ord i allt skrivet... för nu var det inte läge att vara någon annan än den man egentligen är... (Känns befriande)



Ni är i en del av livet var ni inte kan bli vuxna fort nog. Men med att bli äldre följer en massa "skit" som ni inte riktigt har haft koll på och ännu inte har lärt er att hantera. Plikterna, ansvaret, alla måsten (sociala, plugg mm) Alla har förväntningar på en som man skall leva upp till...och ibland för mycket på en gång.

Det är inte gjort i en handvändning att få kontroll på allt detta "nya" i livet. När allt känns som för mycket,"TA DÅ EN SAK I TAGET OCH DET VIKTIGASTE FÖRST" När den sociala biten är tung föreslår jag att ni läser Angelsxist bild om "SINNESRO" Dock ska det sägas att ni hanterar det mesta ovanligt bra. Och ni bryr er om varandra på ett äkta sätt.

The future is so bright you´ve got to wear shades...

;)

<333 till er alla.

Alltså jag förstår dig också men jag var fullt uppe med Svarets bok och ville bara skriva något halvdant och ingen predikan men hold on, jävla bög :)

Och alltså jag älskar dig i bland när jag känner för det, och uppskattar mer fruktsallad med din algotjeans-morfar :D

Jag förstår dig! Du har rätt i allat det du känner och skriver just nu och i hela ditt liv! För jag vet att din mamma tycker så hemskt mkt om ADAM och att din pappa inte är hemma så mkt och att du älskar din morfar som in i! Och jag vet att Cesar förlåter dig han med! Jag vet inte vad jag ska säga mer.. jag vill bara säga att jag finns här, kan ge dig kramar , tycker inte heller om bea, vill adoptera dig in i min familj och i min engelskgrupp. Vill att du ska må bra, att du ska skratta varje dag! Att du ska känna dig trygg och veta att du kan kommer hem eller komma till dom som älskar dig och bara må bra. Alla säger att jag finns här för dig, men ärligt nu. Hur länge har inte jag eller Sara gjort det för dig? Jo ALLTID OCH kommer ALLTID att göra det! För du är aldrig ensam. Jag tänker på dig hela tiden , det är dig jag först ringer när jag köpt en bok! Det är dig jag tänker på när jag vill vara mig själv! Det är just dig Amanda som jag älskar som bästis och kommer slltid att göra! detta är kanske bara snack eller skit enligt dom flästa med inte för mig, och hoppas att du känner som jag! Bara så du vet älskar jag dig alltid och oerhört mycket! Kom hit om du mår skit! bara så du vet. <3<3333333333333333333333

amanda jag förstår dig så jävla mycket.

fattar att det är så jävla svårt just nu.

vi har ju pratat om det, och jag känner ju precis samma sak.

jag vet ju mest om dig på hela halvklotet.

och du vet att jag vet vad du känner.

pallar inte skriva att jag finns här för dig,

för det vet du och det är onödigt att skriva.

det är sånt som alla skriver, när dom inte har en förklarning eller en tröstning.

"jag finns här för dig" sen vare ingenting med det.

sen vänder man sig mot något annat och fortsätter med det man gjorde innan.

men jag får ont i magen när du mår såhär.

fast ändå mår jag lite dåligt när du

beter dig så jävla illa mot människor när du blir irriterad.

du har gråten i ögonen och svär mot allt och alla.

alla som vill le lite, och muntra upp dig.

då svarar du nästan "käften" till dom.

jag förstår att du inte kan spela glad mot mig, för du kan vara dig själv helt och hållet.

men jag vet inte...

ibland känns det jättehemskt när du bara är dum. :(

men jaja. tänk inte på det.

vi sitter egentligen i samma sits, amanda.

det är bara till att hantera det kom jag på igår.

för jag kom på att i samma kletiga jobbiga störiga hemska sits som vi alla sitter, SITTER MAJA OCKSÅ I tillexempel.

och hon tar det så jävla bra.

inga sura miner.

-däremot har hon det väldigt härligt hemma vilket också påverkar.

men man MÅSTE-FÖRSÖKA GÖRA DET BÄSTA AV SITUATIONEN! seriöst. man måste :(

hur jävla svårt det än är.

vet du vad jag gör nu istället?

jag skriver en lista på saker jag ska göra.

alla läxor, och så stryker jag över dom jag är klar med så blir detj ätte bra psykiskt också. ...

amanda jag VET om att du klarar det

det är bara 3 jävla ynkliga veckor kvar tills höstlovet. tänk att på höstlovet är det inga jävla krav.

DU ska förhellvette till kanarieöarna. du ska få ligga på en vaaarm sandstrand och bli solbränd! du ska bli omringad av massa heta killar och hula-hula tjejer.

ahhaha!! du kommer ha skitkul.

och jag med, jag kommer sitta hemma och ha det mysigt ,kolla filmer & dricka te.

allt kommer lösa sig.

fattar du?

håll ut lite bara.

du vet som när man joggar och ska jogga en kilometer. när det är hälften kvar så ORKAR man inte med. man pallar inte. man dör!!! -då ska man PUTTA IN SOME EFFORT!!! då klarar man det.

vi ska klara det, amanda.

ge det sista bara.

DU KOMMER KLARA DET.

(040-457476. ett telefonsamtal bort. and you know it.)

Vad ska man kommentera på det?

Ska man tycka synd om dig?

För egentligen skrievr man ju inet något sådant utan att sträva efter uppmuntran men alltså i bland är det svårt att tycka synd om någon som har det så mycket bättre än halva befolkningen på vår jord.