maj
tisdag 11 maj 2010 bild 1/1
|
Jag har ingen som helst rädlsa för att dö, like lite som rädlsa för att leva. Jag är redo dö varje sekund, och är död samtidigt varje sekund.
Döden och livet är en och samma sak.
Jag är död och levande på samma gång.
Det beror på min uppfattning av tid:
Tiden existerar inte, utan är en illusion som skapas av hjärnan genom att den uppfattar rörelse.
Dåtid är minnen kopplade till emotioner och en känsla av avstånd.
Framtid är en blandning av fantasi och minnen i funktion att kunna emulera och planera handlingar innan vi utför dem för att kunna avgöra bästa möjliga resultat, jag vet inte om det är unikt för människan, men den delen sitte rnågonstans i framloben tror jag.
Det är då uppenbart att varken dåtid eller framtid är någonting som existerar annat än som begrepp och upplevelser, de finns inte objektivt utanför vår upplevelse. Så då återstår, att det bara finns en nutid.
Nu-tiden är ca 0.5 sekunder lång, alltså tiden då nervimpulser och intrycken färdas genom nervsystemet till hjärnan bearbetas till syn, hörsel intryck osv, och sedan syntetiseras till en enhet upp i medvetandet.
Hjärnan ställer alltid sedan tillbaka tiden 0.5 sekunder kan man säga.
Det vi upplever har alltså hänt innan vi upplever det.
Men varför ska den ställa tillbaka tiden? Jo, för att om du verkligen upplevde intrycken 0.5 sekunder efter de hände, skulle du inte kunna hoppa undan när en bil kommer och kör på dig osv.
Den här tidsfördröjning kan ge upphov till märkliga effekter när den laggar eller gör lite fel - därför uppstår effekter såsom att man "tänker vad någon annan säger" sekunden innan man hör den andre tänka det, och tror man tänkte samma sak samtidigt eller telepati. Talcentrat skickade kanske alltså orden till medvetandet i form av inre ord, före de andra intrycken - brainlag.
Om nu den här nu-tiden är illusorisk, kan man dra en slutsats att tiden inte finns alls och ingen rörelse existerar. (Det är trots allt vi själva som skapar intrycken och bilden av den verklighet vi upplever).
Det skulle annars bara vara en jävla massa partiklar och atomer där ute, inga ljud, inget att se, inga att känna osv.
Det är enormt viktigt att poängtera att det inte räcker med att fatta orden och meningarna jag skrivit här, eller förstå det intellektuellt, då läser du bara en beskrivning - syntax - och översätter orden, men du har inga referenser till upplevelse av dem så du tror bara du förstår någonting. Du gör en intellektuell analys av det. Du tror att texten och ordens betydelse är det som beskrivs - du har inte förstått det beskrivna som orden är en karta över. Förstår ni hur tafatta ord är?
Det hjälper inte fatta på det sättet, ingen förändring sker inom dig då. Du har inte förstått någonting.
När jag säger förstå, då menar jag att "förstå hur det är att vara det som beskrivs". För där nu väl kommer till insikt, till insikt intuitivt och med känslan och där finns inga ord - då har du blivit det du förstår och en förändring sker i hur du fungerar inombords, en mutation.
För att förstå det måste du komma till insikt om det här på ett annat sätt, med andra delar av dig själv, i det undermedvetna och med ditt intellektuella tänkande, och med din känsla, med hela dig själv - svårt att beskriva hur för det finns inga ord för det, kanske är det genom att utforska det och fråga sig de här sakerna men inte bara med intellektet.
Om då inte tiden existerar, existerar allting, alla universum, alla möjliga världar och konfigurationer av dessa världar på en och samma gång simultant.
Därför är jag redan död men levande samtidigt, och jag är inte född ännu - samtidigt. Det här går inte förstå intellektuellt, men tillsammans med en upplevelse av det på ett annat plan går det att uppleva det i ett våldsamt uppvaknande av insikt. Då försvann all rädlsa för döden för mig, och rädlsa för livet även.
Reptilhjärnan finns dock kvar, överlevnadsinstinkten och den är så stark, eftersom den var en av de första delarna i evulotionen av hjärnan. Den tar över i extrema krissituationer och kan slå ut högre evulotionära kretsar av funktioner i hjärnan för att skydda en från det som reptilen inom oss upplever som ett hot.
Det har jag upplevt under en snedtripp till exempel.
Dessutom finns det många sätt att tänka på hur absurt det är vara rädd för döden. Det är ditt ego som är rädd för döden, för egot vill kontrollera, när egot är försvagat eller förvandlat eller i kontant och kommunikation med det undermedvetna i en tillstånd av helhet (avslutad individuation, hel person, individ (odelbar alltså utan konflikter inombords), upplyst, nirvana - välj vilket uttryck du vill det är samma saker.... när det tillståndet är, finns ingen central kontroll längre som styr, och döden är lika välkommen som livet, jag är redo att dö just nu varje sekund, eller kan tänka jag redan är död.. variationen på hur jag kan uppfatta verkligheten tar alltid den väg som ger mest glädje både åt mig och andra därav ofta, och minst smärta.
Man kan fundera på följande:
Ditt dna har oändligt liv, det lever vidare i dina barn. Inom dna lagras minnen, ja faktiska minnen ur ditt liv och förs vidare till barnen. Minenna är en del av din personlighet, därav är delar av dig odödliga så länge du fortplantar dig. Det vet inte generna om kanske, men att känna det så, kan ge ett spännande perspektiv.
Kroppen är odödlig, den blir ett förruttnande kadaver som förvandlas till annan materia och återgår i kretsloppet av materia och annat liv som när sig på delarna av kroppen. För vad är liv - definitionen är inte klar och ingen har formulerat någon riktigt bra sådan - precis som ingen formulerat någon definition på vad medvetandet är, eller medvetandet om att vara medveten - och dess funktioner. Det är teorier en masse.
Man kan fundera på följande:
Är din rädsla för att dö grundad på att ditt medvetande släcks ut?
Det är en absurd rädsla. Eftersom du varje gång du sover dör isåfall, och alltså upplevt döden varje natt.
Och du har upplevt döden innan du var född.
Kan du ärligt säga du upplevde någon skräck eller fasa eller obehag eller någonting alls innan du var född? När du var omedveten under sömn eller narkos?
Jag antar svaret är nej, så varför är du rädd för att dö?
Varför är du rädd för att andra ska dö?
Där rädslan för att dö släpper, där kan det finnas en stor glädje, och det kan vara att kopplingen mellan skräcken att leva vilken är relaterad till skräcken för att dö, och de kopplas loss från varandra.
De är då separata, och samtidigt enade - beroende på om man mäter dem med sin tanke - precis som ljus är en vågform och en partikel på samma gång.
Döden och livet är en och samma sak.
Jag är död och levande på samma gång.
Det beror på min uppfattning av tid:
Tiden existerar inte, utan är en illusion som skapas av hjärnan genom att den uppfattar rörelse.
Dåtid är minnen kopplade till emotioner och en känsla av avstånd.
Framtid är en blandning av fantasi och minnen i funktion att kunna emulera och planera handlingar innan vi utför dem för att kunna avgöra bästa möjliga resultat, jag vet inte om det är unikt för människan, men den delen sitte rnågonstans i framloben tror jag.
Det är då uppenbart att varken dåtid eller framtid är någonting som existerar annat än som begrepp och upplevelser, de finns inte objektivt utanför vår upplevelse. Så då återstår, att det bara finns en nutid.
Nu-tiden är ca 0.5 sekunder lång, alltså tiden då nervimpulser och intrycken färdas genom nervsystemet till hjärnan bearbetas till syn, hörsel intryck osv, och sedan syntetiseras till en enhet upp i medvetandet.
Hjärnan ställer alltid sedan tillbaka tiden 0.5 sekunder kan man säga.
Det vi upplever har alltså hänt innan vi upplever det.
Men varför ska den ställa tillbaka tiden? Jo, för att om du verkligen upplevde intrycken 0.5 sekunder efter de hände, skulle du inte kunna hoppa undan när en bil kommer och kör på dig osv.
Den här tidsfördröjning kan ge upphov till märkliga effekter när den laggar eller gör lite fel - därför uppstår effekter såsom att man "tänker vad någon annan säger" sekunden innan man hör den andre tänka det, och tror man tänkte samma sak samtidigt eller telepati. Talcentrat skickade kanske alltså orden till medvetandet i form av inre ord, före de andra intrycken - brainlag.
Om nu den här nu-tiden är illusorisk, kan man dra en slutsats att tiden inte finns alls och ingen rörelse existerar. (Det är trots allt vi själva som skapar intrycken och bilden av den verklighet vi upplever).
Det skulle annars bara vara en jävla massa partiklar och atomer där ute, inga ljud, inget att se, inga att känna osv.
Det är enormt viktigt att poängtera att det inte räcker med att fatta orden och meningarna jag skrivit här, eller förstå det intellektuellt, då läser du bara en beskrivning - syntax - och översätter orden, men du har inga referenser till upplevelse av dem så du tror bara du förstår någonting. Du gör en intellektuell analys av det. Du tror att texten och ordens betydelse är det som beskrivs - du har inte förstått det beskrivna som orden är en karta över. Förstår ni hur tafatta ord är?
Det hjälper inte fatta på det sättet, ingen förändring sker inom dig då. Du har inte förstått någonting.
När jag säger förstå, då menar jag att "förstå hur det är att vara det som beskrivs". För där nu väl kommer till insikt, till insikt intuitivt och med känslan och där finns inga ord - då har du blivit det du förstår och en förändring sker i hur du fungerar inombords, en mutation.
För att förstå det måste du komma till insikt om det här på ett annat sätt, med andra delar av dig själv, i det undermedvetna och med ditt intellektuella tänkande, och med din känsla, med hela dig själv - svårt att beskriva hur för det finns inga ord för det, kanske är det genom att utforska det och fråga sig de här sakerna men inte bara med intellektet.
Om då inte tiden existerar, existerar allting, alla universum, alla möjliga världar och konfigurationer av dessa världar på en och samma gång simultant.
Därför är jag redan död men levande samtidigt, och jag är inte född ännu - samtidigt. Det här går inte förstå intellektuellt, men tillsammans med en upplevelse av det på ett annat plan går det att uppleva det i ett våldsamt uppvaknande av insikt. Då försvann all rädlsa för döden för mig, och rädlsa för livet även.
Reptilhjärnan finns dock kvar, överlevnadsinstinkten och den är så stark, eftersom den var en av de första delarna i evulotionen av hjärnan. Den tar över i extrema krissituationer och kan slå ut högre evulotionära kretsar av funktioner i hjärnan för att skydda en från det som reptilen inom oss upplever som ett hot.
Det har jag upplevt under en snedtripp till exempel.
Dessutom finns det många sätt att tänka på hur absurt det är vara rädd för döden. Det är ditt ego som är rädd för döden, för egot vill kontrollera, när egot är försvagat eller förvandlat eller i kontant och kommunikation med det undermedvetna i en tillstånd av helhet (avslutad individuation, hel person, individ (odelbar alltså utan konflikter inombords), upplyst, nirvana - välj vilket uttryck du vill det är samma saker.... när det tillståndet är, finns ingen central kontroll längre som styr, och döden är lika välkommen som livet, jag är redo att dö just nu varje sekund, eller kan tänka jag redan är död.. variationen på hur jag kan uppfatta verkligheten tar alltid den väg som ger mest glädje både åt mig och andra därav ofta, och minst smärta.
Man kan fundera på följande:
Ditt dna har oändligt liv, det lever vidare i dina barn. Inom dna lagras minnen, ja faktiska minnen ur ditt liv och förs vidare till barnen. Minenna är en del av din personlighet, därav är delar av dig odödliga så länge du fortplantar dig. Det vet inte generna om kanske, men att känna det så, kan ge ett spännande perspektiv.
Kroppen är odödlig, den blir ett förruttnande kadaver som förvandlas till annan materia och återgår i kretsloppet av materia och annat liv som när sig på delarna av kroppen. För vad är liv - definitionen är inte klar och ingen har formulerat någon riktigt bra sådan - precis som ingen formulerat någon definition på vad medvetandet är, eller medvetandet om att vara medveten - och dess funktioner. Det är teorier en masse.
Man kan fundera på följande:
Är din rädsla för att dö grundad på att ditt medvetande släcks ut?
Det är en absurd rädsla. Eftersom du varje gång du sover dör isåfall, och alltså upplevt döden varje natt.
Och du har upplevt döden innan du var född.
Kan du ärligt säga du upplevde någon skräck eller fasa eller obehag eller någonting alls innan du var född? När du var omedveten under sömn eller narkos?
Jag antar svaret är nej, så varför är du rädd för att dö?
Varför är du rädd för att andra ska dö?
Där rädslan för att dö släpper, där kan det finnas en stor glädje, och det kan vara att kopplingen mellan skräcken att leva vilken är relaterad till skräcken för att dö, och de kopplas loss från varandra.
De är då separata, och samtidigt enade - beroende på om man mäter dem med sin tanke - precis som ljus är en vågform och en partikel på samma gång.
Kommentera bilden
:)
9 kommentarer på denna bild
Direktlänk:
http://dayviews.com/j-li/456770621/
Visa toppen
Visa sidfoten