Tuesday 14 December 2010 photo 1/1
|
Dikt från 1837,
riktigt fin
Var jag så, så som han säger jag sjungit?
Detta var ej min inre röst?
Andra tider har nu kommit, som länge väntat, har en annan ton i rosens bröst.
Ej så hjärtlös kärleken visar sig, skönaste bilden av detta ljus.
Så som jag blommar kring din närvaro, så som jag blommar i din famn.
Du har sett mig le åt fjärilsspratten, vilken njutning kring mitt hjärta låg.
Tro ej därför, att jag glömt den natten, då jag mitt beslut tog.
Vore sanningen i den spridda sagan, min vädjan bortvänt mot hans.
Har jag döv varit för hans klagan, drunknar jag väl nu i tårars glans?
Har du älskat?
Kan du då förglömma, ett hjärta du satt i brand.
För skygg är jag för att titta fram ur min gömma, för min egen ljuva lockelse så rädd.
Och så innesluter jag mig i bladen, djupare ju mer jag brinner.
Men han märkte ej hur pärlraden av en himmelsk dagg från mitt öga rann.
Så fort de går, att sjung fel, jag glöder med knoppen stängt.
Och med pil på pil mig sköt hans tunga, med en ton så stel.
Men när gryningstimman kysste skogen, såg jag upp, besegrad av hans kärlek.
Och min skatt, känslan och lyckan ur hjärtat sprang.
Vår sista dans vi ännu inte sjungit, håller min låga gömd.
Av för mycket sång av ömt begär, han förvirrat famlar
Kommer stormen, kommer smärtan och förtvivlan?
Blomstrens flicka väntar på att förblöda just utöver sin egen grav.
Annons
Directlink:
http://dayviews.com/j920524/479883905/