Tired and lonely still we stand,
On a road to nowhere.
Trapped in a world of endless days,
My engine's stalling.

Jaha, då är det som förut igen.
Allt är som vanligt, men ändå så jävla annorlunda.

jag är trött på att vänta på dig så du får fan skynda dig att komma hit.

asså det verkar som att du inte mår bra eller något? Vi har glidit isär så himla mycket och det känns bara som att jag inte känner dig längre, känns som att jag inte KAN lära känna dig mer. Och som svar på det du kommentera på min bdb, så vill jag bara att du ska veta att du & jag, vi är som.. ett oavslutat kapitel. När vi var sådär tighta så var det som att jag inte behövde något mer i mitt liv än dig. Du fanns där, du lyssnade, du försökte alltid hjälpa. Och jag vet att jag klargjorde för dig att jag försökte göra detsamma. Vi var starka tillsammans, trots allt vi gick igenom. Vi hjälpte varandra, vi såg upp till varandra. Jag ville hela tiden att du skulle må bra. Jag ville se dig lycklig. Och du blev det till slut. Men jag har verkligen ingen aning om vad som hände efter det. Kanske var det mitt fel, ditt fel, båda två. Det finns aldrig ett bråk där det bara är en persons fel. Det är alltid två, tre, fyra. Jag ville aldrig såra dig, trots alla dumma orden vi sa. Och jag blev ledsen av allt som hände mellan oss, jag mådde verkligen dåligt.



Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på hur det var mellan oss två. Ingenting, that's fosho. Det jag skulle ändra på, om det gick, så skulle det vara att allt var som förut mellan oss två. Jag skulle ha varit villig att försöka.



Du är stark jossah, du måste bara tro på det. <3