September
Monday 17 May 2010 photo 1/2
|
Låna mig ditt öra så ska jag berätta.
Med humor och sorg ska jag mitt hjärta lätta.
En saga som till historien går,
Lätt och varm men ändå tragisk och svår.
Sedan barnsben har jag min mun fått tystna.
Av människor som varit maktlystna.
Men en eldsjäl kan ej vara tyst.
Jag skrek ut mina ord, utan att säga ett knyst.
Pennan tog jag upp och började rita.
Bort från denna värld ville jag i min hemlighet smita.
Så med detta nyfunna vapen började jag min färd.
Till min alldeles egna värld.
En värld du någon dag kan få se.
Bara du anledning nog kan mig ge.
Tills dess, låt mig min saga fortsätta.
För hittills har det här bara varit det lätta.
Mörka vinternätter fastbrända i mitt minne.
Förkrossad och hopplös var mitt sinne.
Snöflingorna gled ljudlöst ner.
Som tårarna ingen ser.
Mina knogar blödde och hade sår.
Men då och då kunde jag fälla en annan slags tår.
Då detta inte var nån sorgsen tår, detta var en kärlekstår.
Av en flicka orsakad, detta såg ut som starten till en underbar vår.
Men livet valde att spela mig ett spratt.
Nu var hon borta, hon jag drömde om, dag och natt.
Livet blev för mig en gåta.
Är det meningen att jag ska skratta eller gråta?
Dagarna blev till månader och våren till höst.
I fjärran hörde jag en underbar röst.
Försiktig efter mitt senaste äventyr,
Bestämt sa jag till mig själv "Jag över mitt eget liv styr."
Min älskade jag henne kallade.
Känslor som aldrig förr hon hos mig framkallade.
Och det är väl här sagan brukar sluta.
De i alla sina dagar lyckliga levde och av livets sötma kunde njuta.
Men alla sagor slutar inte glatt.
Livet förde med sig ännu ett spratt.
Lämnade mig med ett öppet sår.
Och nedför min kind, en iskall tår.
Hopplös och svag.
Detta var mitt nya jag.
På gränsen till ingenting.
Det var dags för förändring.
Pennan tog jag upp igen.
Åh, vad jag hade saknat min vän.
Nya äventyr begav vi oss på.
Över berg och dal, vi kröp och gick på tå.
Solen lyste starkt på min värld.
Nu var det dags att leva som jag var lärd.
Orden blev min ammunition.
Fri att skriva, både verklighet och fiktion.
Ljudlöst skriker jag ut mina tankar.
Demonerna vid min port bankar.
Men den hålls stängd.
Och nyckeln är slängd.
Natthimlen har blivit mitt tak.
Och det faller mig precis i min smak.
Efter detta allt tänker jag aldrig kolla bak.
Varför skulle jag det, jag har ingen orsak.
Misstag och nederlag bakom mig har jag lagt.
"Inget kan ogöras", som jag alltid sagt.
Erfarenhet och minnen är det jag fått.
Och utan de, hade jag här aldrig stått.
Sorg och lycka.
Två vitt skilda ting, kan ni tycka.
Men ändå så lika.
Bägge kan få en stum man att skrika.
Sagan har ännu inte ett slut.
Den tickar bara på, minut för minut.
Så när jag nu inte vet om jag ska skratta eller gråta,
Så är det upp till mig att bestämma, då livet inte längre är en gåta.
Med humor och sorg ska jag mitt hjärta lätta.
En saga som till historien går,
Lätt och varm men ändå tragisk och svår.
Sedan barnsben har jag min mun fått tystna.
Av människor som varit maktlystna.
Men en eldsjäl kan ej vara tyst.
Jag skrek ut mina ord, utan att säga ett knyst.
Pennan tog jag upp och började rita.
Bort från denna värld ville jag i min hemlighet smita.
Så med detta nyfunna vapen började jag min färd.
Till min alldeles egna värld.
En värld du någon dag kan få se.
Bara du anledning nog kan mig ge.
Tills dess, låt mig min saga fortsätta.
För hittills har det här bara varit det lätta.
Mörka vinternätter fastbrända i mitt minne.
Förkrossad och hopplös var mitt sinne.
Snöflingorna gled ljudlöst ner.
Som tårarna ingen ser.
Mina knogar blödde och hade sår.
Men då och då kunde jag fälla en annan slags tår.
Då detta inte var nån sorgsen tår, detta var en kärlekstår.
Av en flicka orsakad, detta såg ut som starten till en underbar vår.
Men livet valde att spela mig ett spratt.
Nu var hon borta, hon jag drömde om, dag och natt.
Livet blev för mig en gåta.
Är det meningen att jag ska skratta eller gråta?
Dagarna blev till månader och våren till höst.
I fjärran hörde jag en underbar röst.
Försiktig efter mitt senaste äventyr,
Bestämt sa jag till mig själv "Jag över mitt eget liv styr."
Min älskade jag henne kallade.
Känslor som aldrig förr hon hos mig framkallade.
Och det är väl här sagan brukar sluta.
De i alla sina dagar lyckliga levde och av livets sötma kunde njuta.
Men alla sagor slutar inte glatt.
Livet förde med sig ännu ett spratt.
Lämnade mig med ett öppet sår.
Och nedför min kind, en iskall tår.
Hopplös och svag.
Detta var mitt nya jag.
På gränsen till ingenting.
Det var dags för förändring.
Pennan tog jag upp igen.
Åh, vad jag hade saknat min vän.
Nya äventyr begav vi oss på.
Över berg och dal, vi kröp och gick på tå.
Solen lyste starkt på min värld.
Nu var det dags att leva som jag var lärd.
Orden blev min ammunition.
Fri att skriva, både verklighet och fiktion.
Ljudlöst skriker jag ut mina tankar.
Demonerna vid min port bankar.
Men den hålls stängd.
Och nyckeln är slängd.
Natthimlen har blivit mitt tak.
Och det faller mig precis i min smak.
Efter detta allt tänker jag aldrig kolla bak.
Varför skulle jag det, jag har ingen orsak.
Misstag och nederlag bakom mig har jag lagt.
"Inget kan ogöras", som jag alltid sagt.
Erfarenhet och minnen är det jag fått.
Och utan de, hade jag här aldrig stått.
Sorg och lycka.
Två vitt skilda ting, kan ni tycka.
Men ändå så lika.
Bägge kan få en stum man att skrika.
Sagan har ännu inte ett slut.
Den tickar bara på, minut för minut.
Så när jag nu inte vet om jag ska skratta eller gråta,
Så är det upp till mig att bestämma, då livet inte längre är en gåta.
Comment the photo
att skriva är verkligen skönt.
ojjfan , jag är bäst ... -.- inte att det är från dig , men gjort av dig -.- sry :D
eller det kanske jag är XD:D:DDDDDD'D
haru funderat på att skriva låtar ? skulle nog va lika bra hörru du!
Skrev förut men la av med de O.o
50 comments on this photo Show all comments »
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/457655265/
Visa toppen
Show footer