September
Friday 12 November 2010 photo 2/3
|
Bilden
Den här bilden togs i juni nångång skulle jag gissa på. Jag var då på väg med min klass till Birka, vikingaön ute i Stockholms skärgård. Här väntade vi på att båten skulle gå och bilden togs då jag inte hade så mycket annat för mig. Men anledningen till varför det är en av mina favoritbilder är sättet himlen ser så galet stor ut och det sätter liksom allt annat i ett mindre perspektiv. Sedan älskar jag färgerna i bilden också.
Texten
Denna text är den första där jag ville berätta en historia. En händelse. Ett händelseförlopp. En början, mitt och slut. Fast på mitt egna sätt. Jag satte mig ner och försökte skriva något gripande men samtidigt detaljrikt. Jag ville helt enkelt berätta en modern saga. En realistisk saga, om än grå. Och jag blev ialf riktigt nöjd med den.
Den blöta asfalten, täckt av grus.
Gatan mittemot, tjejer i ett glädjerus.
Regnet faller hänsynslöst ner.
De gråa molnen en dysterhet staden ger.
Överallt, människor med paraplyer går.
Vissa, kanske med öppna sår.
Inte fysiskt, men psykiskt.
Livet är mystiskt.
Här går du och jag.
Medan någon dör idag.
Oundvikligt dör nån.
Men nej... Nu ska vi inte vara sån.
Varje larv blir en fjäril en vacker dag.
Vi övervinner varenda nederlag.
Regnet blöter ner mina kläder.
Allt vi kan göra nu är att hoppas på bättre väder.
Bilen till vänster om mig tvär-stannar.
Skriker ord till mig som jag förbannar.
Snubblar på trottoar-kanten.
Stirrar på den gamla tanten.
Fördomsfullt muttrar hon.
Om hon bara visste att jag tappat tron.
På henne, på dig, på mänskligheten.
Snarare ängsligheten.
Ängsla är något vi delar, dag ut och dag in.
Alla vill till himmelen, men få vill ju dö, sjöng Jason dikten sin.
Oroade över det oundvikliga men ändå med en plan i bakfickan.
För såna är vi, trots vår ficklampa håller vi alltid i tändstickan.
Dyngsur träder jag in i väntrummet.
Försöker stilla mina nerver över det låga mumlet.
Hör sjuksköterskan ropa mitt namn.
Snart får jag ro i hamn.
Vågorna slår in över mig.
Han säger, "Du borde nog sätta dig".
Ficklampan lyser starkt.
Undrar om det här är en hjärtinfarkt.
För det känns som det, efter han pratat klart.
Nu bär det av, med en massa fart.
Ut i regnet igen.
Känns som min enda vän.
Regnet och jag.
Du har följt med mig denna dag.
Vi går samma öde till mötes.
När en plats att kalla hem var allt som söktes.
Det är värre än förväntat.
Ack, som jag har längtat.
Men inte efter det här.
Inte när min själ det tär.
Nu får jag leva mina sista dagar.
Utan regler & utan lagar.
Ficklampan får jag kasta bort.
För tiden jag har kvar är kort.
Tanten är kvar.
Som om hon väntar på svar.
Regnet öser ner.
Kommer sakna känslan den ger.
Fjärilens vingar har slutat slå.
Månader jag har kvar, två.
Tändstickan i bakfickan min.
Brinn tändsticka, brinn.
Den här bilden togs i juni nångång skulle jag gissa på. Jag var då på väg med min klass till Birka, vikingaön ute i Stockholms skärgård. Här väntade vi på att båten skulle gå och bilden togs då jag inte hade så mycket annat för mig. Men anledningen till varför det är en av mina favoritbilder är sättet himlen ser så galet stor ut och det sätter liksom allt annat i ett mindre perspektiv. Sedan älskar jag färgerna i bilden också.
Texten
Denna text är den första där jag ville berätta en historia. En händelse. Ett händelseförlopp. En början, mitt och slut. Fast på mitt egna sätt. Jag satte mig ner och försökte skriva något gripande men samtidigt detaljrikt. Jag ville helt enkelt berätta en modern saga. En realistisk saga, om än grå. Och jag blev ialf riktigt nöjd med den.
Den blöta asfalten, täckt av grus.
Gatan mittemot, tjejer i ett glädjerus.
Regnet faller hänsynslöst ner.
De gråa molnen en dysterhet staden ger.
Överallt, människor med paraplyer går.
Vissa, kanske med öppna sår.
Inte fysiskt, men psykiskt.
Livet är mystiskt.
Här går du och jag.
Medan någon dör idag.
Oundvikligt dör nån.
Men nej... Nu ska vi inte vara sån.
Varje larv blir en fjäril en vacker dag.
Vi övervinner varenda nederlag.
Regnet blöter ner mina kläder.
Allt vi kan göra nu är att hoppas på bättre väder.
Bilen till vänster om mig tvär-stannar.
Skriker ord till mig som jag förbannar.
Snubblar på trottoar-kanten.
Stirrar på den gamla tanten.
Fördomsfullt muttrar hon.
Om hon bara visste att jag tappat tron.
På henne, på dig, på mänskligheten.
Snarare ängsligheten.
Ängsla är något vi delar, dag ut och dag in.
Alla vill till himmelen, men få vill ju dö, sjöng Jason dikten sin.
Oroade över det oundvikliga men ändå med en plan i bakfickan.
För såna är vi, trots vår ficklampa håller vi alltid i tändstickan.
Dyngsur träder jag in i väntrummet.
Försöker stilla mina nerver över det låga mumlet.
Hör sjuksköterskan ropa mitt namn.
Snart får jag ro i hamn.
Vågorna slår in över mig.
Han säger, "Du borde nog sätta dig".
Ficklampan lyser starkt.
Undrar om det här är en hjärtinfarkt.
För det känns som det, efter han pratat klart.
Nu bär det av, med en massa fart.
Ut i regnet igen.
Känns som min enda vän.
Regnet och jag.
Du har följt med mig denna dag.
Vi går samma öde till mötes.
När en plats att kalla hem var allt som söktes.
Det är värre än förväntat.
Ack, som jag har längtat.
Men inte efter det här.
Inte när min själ det tär.
Nu får jag leva mina sista dagar.
Utan regler & utan lagar.
Ficklampan får jag kasta bort.
För tiden jag har kvar är kort.
Tanten är kvar.
Som om hon väntar på svar.
Regnet öser ner.
Kommer sakna känslan den ger.
Fjärilens vingar har slutat slå.
Månader jag har kvar, två.
Tändstickan i bakfickan min.
Brinn tändsticka, brinn.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Wed 17 Nov 2010 22:28
sjukt fantastisk..du lyckades inte bara, du tog det över alla gränser..fantastiskt!
LoveYou93
Mon 15 Nov 2010 08:50
Ja, du förmedlade en berättelse, den var riktigt gripande! Du är jätteduktig på att skriva! =)
Impossible
Fri 12 Nov 2010 23:21
Åh, vet inte vad jag ska skriva för att beskriva hur dina texter griper tag i mig, utan att det ska bli tjatigt. De är så vackra, allihopa på sitt sätt, ingen är en annan lik. Ofta har jag märkt att jag tycker om dina speciella slut. "Tändstickan i bakfickan min. Brinn tändsticka, brinn." Hur fint är inte det?
Allvarligt, du kan skriva om precis vad som helst, tråkigt eller roligt, och ändå få ner det på papper på ett grymt intressant sätt. Det finns oerhört många som vill ha en talang som din, som kämpar hela livet utan att komma i närheten av din medfödda begåvning. Kan bara gratulera, och be dig att inte slösa bort ditt liv utan verkligen dela med dig av dina dikter och texter. Världen förtjänar det. ;)
Allvarligt, du kan skriva om precis vad som helst, tråkigt eller roligt, och ändå få ner det på papper på ett grymt intressant sätt. Det finns oerhört många som vill ha en talang som din, som kämpar hela livet utan att komma i närheten av din medfödda begåvning. Kan bara gratulera, och be dig att inte slösa bort ditt liv utan verkligen dela med dig av dina dikter och texter. Världen förtjänar det. ;)
Anonymous
Fri 12 Nov 2010 22:46
Oj, jag förstår att du är nöjd över texten!
Sjukt bra!
Texten va gripande och sammanhängande, och slutet va bara helt....otroligt....perfekt!
SHIT VA BRA DEN VA!
Sjukt bra!
Texten va gripande och sammanhängande, och slutet va bara helt....otroligt....perfekt!
SHIT VA BRA DEN VA!
buusbaarn
Fri 12 Nov 2010 17:24
herregud människa , dina texter & dina bilder är gripande , rörande !
sen måste jag bara påpeka en sak , lägg på ett soft beat och petters röst , AWESOME !!!!
sen måste jag bara påpeka en sak , lägg på ett soft beat och petters röst , AWESOME !!!!
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/477270189/
Visa toppen
Show footer