September
Tuesday 18 January 2011 photo 2/2
|
Bilden
En av mina äldsta bilder den här. En av mina favoriter då jag aldrig någonsin kommer ta en liknande bild. Aldrig kommer jag kunna fånga samma fågel sittande på samma gren i just den stunden. Och det faktumet gör att, för mig, blir den här bilden något extra.
Texten
Även texten, en av mina äldsta. Det var nog med den här jag insåg att man kunde skriva om något sorgligt men ändå göra det på ett vackert sätt. Eller ja, någorlunda. Jag kommer inte ihåg varför jag ville skriva detta, eller hur jag började, allt jag kommer ihåg är att jag började bara skriva. Utan att veta vad som skulle bli av det. Och till sist, ja, det får ni läsa här nedanför.
Hörde du mig när jag skrek de orden?
Hörde du mig när jag skrek för full hals?
När jag skrek så högt att det hördes över hela jorden.
När jag skrek så lungorna sprack. Hörde du mig alls?
Du sa att jag skulle öppna upp ögonen för livet.
Att jag var blind för att jag inte såg färgerna.
Men det var ändå jag som tog första klivet.
Jag som fick stå ut med sorgerna.
Snälla, släck inte ljuset.
Säg inte att det är över, för det är det inte.
Bränn inte ner huset.
Du är starkare än så, det var alltid jag som var den svagsinte.
"Dansa runt orden", sa du.
"Vad menar du?" frågade jag.
Du svarade, "Tänk inte, gör det bara nu."
De orden har funnits kvar hos mig sedan dess. Natt och dag.
Snöflingorna dansade runt oss den där vinterdagen.
Våra skor var genomblöta, men vi kunde inte bry oss mindre.
Jag ville inget säga, men jag hade alltid den där känslan i magen.
Den där känslan om att nåt var fel. Det skar i mitt inre.
Nu flyger du med svalorna. Högt upp i det blå.
Jag hör fortfarande din röst.
Det svider i mitt hjärta när jag tänker att jag aldrig igen kan dig nå.
Att veta att du har det bättre nu, det är min enda tröst.
Lyssna på dessa ord, snälla.
För de är de enda jag någonsin har velat säga.
Det är inte min mening att störa, aldrig velat gnälla.
Nu kan du åtminstone inte för orden väja.
Hörde du mitt skrik?
Det sista jag sa till dig. När du kollade in i ögonen på mig.
När jag skrek mig vit som ett lik.
De sista orden jag hann säga, "Jag älskar dig".
En av mina äldsta bilder den här. En av mina favoriter då jag aldrig någonsin kommer ta en liknande bild. Aldrig kommer jag kunna fånga samma fågel sittande på samma gren i just den stunden. Och det faktumet gör att, för mig, blir den här bilden något extra.
Texten
Även texten, en av mina äldsta. Det var nog med den här jag insåg att man kunde skriva om något sorgligt men ändå göra det på ett vackert sätt. Eller ja, någorlunda. Jag kommer inte ihåg varför jag ville skriva detta, eller hur jag började, allt jag kommer ihåg är att jag började bara skriva. Utan att veta vad som skulle bli av det. Och till sist, ja, det får ni läsa här nedanför.
Hörde du mig när jag skrek de orden?
Hörde du mig när jag skrek för full hals?
När jag skrek så högt att det hördes över hela jorden.
När jag skrek så lungorna sprack. Hörde du mig alls?
Du sa att jag skulle öppna upp ögonen för livet.
Att jag var blind för att jag inte såg färgerna.
Men det var ändå jag som tog första klivet.
Jag som fick stå ut med sorgerna.
Snälla, släck inte ljuset.
Säg inte att det är över, för det är det inte.
Bränn inte ner huset.
Du är starkare än så, det var alltid jag som var den svagsinte.
"Dansa runt orden", sa du.
"Vad menar du?" frågade jag.
Du svarade, "Tänk inte, gör det bara nu."
De orden har funnits kvar hos mig sedan dess. Natt och dag.
Snöflingorna dansade runt oss den där vinterdagen.
Våra skor var genomblöta, men vi kunde inte bry oss mindre.
Jag ville inget säga, men jag hade alltid den där känslan i magen.
Den där känslan om att nåt var fel. Det skar i mitt inre.
Nu flyger du med svalorna. Högt upp i det blå.
Jag hör fortfarande din röst.
Det svider i mitt hjärta när jag tänker att jag aldrig igen kan dig nå.
Att veta att du har det bättre nu, det är min enda tröst.
Lyssna på dessa ord, snälla.
För de är de enda jag någonsin har velat säga.
Det är inte min mening att störa, aldrig velat gnälla.
Nu kan du åtminstone inte för orden väja.
Hörde du mitt skrik?
Det sista jag sa till dig. När du kollade in i ögonen på mig.
När jag skrek mig vit som ett lik.
De sista orden jag hann säga, "Jag älskar dig".
Annons
Comment the photo
BaraNatalia
Fri 21 Jan 2011 19:00
Du är helt fantastiskt! Alla dina texter är så berörande, så naturliga, så verkliga. Varje text känns som om jag är en "del" av den, du beskriver allt på en sådan sätt... Och jag har en fråga också: När du skriver texter, skriver du om ngt som häde, ngt som berör dig eller sätter du dig bara och kommer på några ideér? :)
Michaelaaahh
Thu 20 Jan 2011 18:30
gud vad jag älskar denna text, absolut varit (är) en av mina favoriter, en som har fastnat.. !
Anonymous
Wed 19 Jan 2011 14:11
Tack Javier för den fina texten.
Sitter och stor bölar här nu....
Sitter och stor bölar här nu....
nillqan
Tue 18 Jan 2011 22:57
Den berör lika mycket nu som då när du skrev den. Jag älskar verkligen den texten för den berör verkligen så himla mycket varje gång man läser den. Och bilden är också sjukt fin, bra tänkt med förklaringen till bilden, helt sant du kommer aldrig kunna ta en liknande bild igen :) Jag kopierar texten och skriver såklart att du har skrivit den :)
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/482846507/
Visa toppen
Show footer