September
Thursday 12 May 2011 photo 2/2
|
Så jag sa ju igår att jag kunde ha ett par noveller kvar på datorn. Och visst hade jag det. Dock så är den ena på engelska och den andra, som är på svenska, hade jag bara halva kvar av. Jag är säker på att det var mer skrivet än bara den halvan som finns, men jag har tyvärr inte kvar den andra halvan. Men jag kan låta er få ta del av den första halvan åtminstone. Själv finns det jättemycket jag skulle vilja ändra och rätta till med den här novellen då jag tänker på ett annorlunda sätt nu än vad jag gjorde då. Den här skrevs i åttan skulle jag nog chansa på. Alltså för drygt fyra år sedan. Men nu får ni, utan vidare tjafs, ta del av
Hur jag mötte solnedgången
Fan! Det är allt jag kan tänka på just nu. Jag är sen hem, och inte nog med det, så har jag en stapel med läxor, lika hög som Eiffeltornet, som väntar på mig. Det är inte mitt fel att jag har så mycket läxor. Om bara lärarna kunde sätta sig i elevernas positioner så skulle dem se att det inte var så lätt och ta tag i så mycket läxor på en gång. Jag kanske försade mig. Det kan vara så att det är lite mitt fel att jag har så mycket läxor. Jag menar, ifall jag skulle ha tagit itu med dem lite tidigare så skulle jag inte ha så mycket att göra nu.
Jag kollar ner på klockan. Pekaren slår precis över till klockan fem prick. Jag är en halvtimme försenad hem. "Kommer du imorn då?" Jag vaknar upp ur mina tankar och återvänder till den miserabla verkligheten här på bänken i T-Centralen. Jag vänder huvudet åt vänster och ser Musse som stirrar på mig. "Nä, jag vet inte. Slutar ganska sent imorn och antagligen kommer jag få en massa läxor att göra, så jag vet inte, skulle nog inte räkna med det." "Ok, jag fattar. Hata läxor, right?" säger han med ett dumt flin tvärs över ansiktet. "Right." säger jag med samma dumma flin.
I väntan på att tåget ska komma kollar jag runt på alla människor här på perrongen. Närmast sitter Musse. Musse, som heter Mustafa egentligen, har jag känt i snart två år. Jag lärde känna honom ganska snabbt. Träffade honom nästan varje gång jag stack till Fryshuset och skejtade. Det var där jag lärde känna dem andra i skejt-teamet. Juste, jag har inte berättat om vårat skejt-team. "The Devils" kallar vi oss. Vi är det grymmaste skejt-teamet i hela Sverige! Eller nej. Det är nog en överdrift. Det grymmaste skejt-teamet i hela Stockholm i alla fall! Nja, det stämmer nog inte riktigt där heller. Vi säger så här, det grymmaste skejt-teamet på hela blåa linjen!
Långt inne i mörkret hör man tåget äntligen komma. Det där lilla gnisslande ljudet man hör när tåget kommer har en så stor dragningskraft! Jag menar, så fort dem andra på perrongen hör det börjar de dras till kanten av perrongen, inte helt olikt hur gangster-rappare dras till bling-bling. Nu finns det en stor klunga med folk vid kanten av perrongen. Om man inte visste bättre kunde man tro att det var en stor självmords-sekt som är i full fart och utföra allt som deras sekt står för. Men som tur är så vet jag bättre.
Jag ställer mig upp och börjar gå fram till självmords-sekten. Jag kollar upp på den stora svarta skylten med röda bokstäver. "Akalla. 8 Vagnar." Utmärkt! Inte ens mitt tåg. Jag är redan sen som det är och nu blir jag ännu mer sen hem. Jag sätter mig ner igen. Utmattad efter dagens skejtning. Jag kollar på all folk som börjar strömma in i tåget. "Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs." Och så åker tåget iväg.
Än en gång börjar jag kollar runt på folket på perrongen. Musse berättar om nåt trick han hade sett en snubbe göra häromdan. Medans han babblar har jag fastnat. Eller inte jag direkt. Men mitt huvud har fastnat. Inte fysiskt, men psykiskt. Jag kan inte höra nåt annat, inte se nåt annat. Jag har funnit en ros mitt bland nyfallet snö.
Där står hon. Hon är helt underbar. Jag kan inte slita blicken ifrån henne. Jag måste få veta mer om henne. Vem hon är, vad hon heter, vart hon bor. Åtminstone höra hennes röst. En mobil hörs ringa. Hon börjar rota i sin väska. Tydligen så är det hennes mobil som ringer. Det är ju helt perfekt timing. Min önskan slår in. Hon svarar, men jag kan inte höra henne. Hon är för långt bort. Musse sitter fortfarande och snackar om nåt trick, men jag avbryter honom. "Musse, jag kommer snart." Han ser ut som ett frågetecken i ansiktet.
Utan att veta vart jag ska eller vad jag ska göra ställer jag mig upp. Jag lägger ner min skateboard och börjar rulla. Sakta. Jag kommer på nåt. Jag kan rulla fram till godisautomaten, bara för att få höra henne på vägen dit. Jag passerar henne. Hör hennes röst. Lika lent som siden, lika vacker som den vackraste solnedgången man kan tänka sig. Hypnotiserad av den gudomliga rösten åker jag rakt in i automaten med ett stort jävla brak!
"Tony! Ey, lever du? Vilken jädra smäll!" Jag sätter mig upp och kände mig lite groggy. Det var verkligen en ganska hård smäll jag hade tagit. "Jag mår bra. Det är lugnt." Musse kollade på mig oroligt men ganska snabbt ändrades hans oroliga min till ett leende. Det tog inte länge för Musse. Han skrattade ihjäl sig. Ingen kunde stoppa honom. Hans skratt spred sig som en pandemi genom hela perrongen.
I och med detta så vände alla huvudet för att få reda på var skrattet kom ifrån. Jag kände det på mig. Även om jag inte såg det. Jag visste det. Hon kollade på mig. Det kändes som jag hade åkt in i automaten igen. Hennes ögon genomborrade mina. Var det där vad jag trodde det var? Hon fick fram ett leende. Jag log tillbaka. Om jag dog nu så skulle jag dö lycklig.
Utan att veta vart jag ska eller vad jag ska göra ställer jag mig upp. Jag lägger ner min skateboard och börjar rulla. Sakta. Jag kommer på nåt. Jag kan rulla fram till godisautomaten, bara för att få höra henne på vägen dit. Jag passerar henne. Hör hennes röst. Lika lent som siden, lika vacker som den vackraste solnedgången man kan tänka sig. Hypnotiserad av den gudomliga rösten åker jag rakt in i automaten med ett stort jävla brak!
I och med detta så vände alla huvudet för att få reda på var skrattet kom ifrån. Jag kände det på mig. Även om jag inte såg det. Jag visste det. Hon kollade på mig. Det kändes som jag hade åkt in i automaten igen. Hennes ögon genomborrade mina. Var det där vad jag trodde det var? Hon fick fram ett leende. Jag log tillbaka. Om jag dog nu så skulle jag dö lycklig.
Camera info
Comment the photo
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/489726538/
Visa toppen
Show footer