September
Thursday 4 April 2013 photo 1/1
|
Han stod vid kanten av allt det som hade varit och blickade ner på allt det som kunde bli.
Han drog av sig rädsla, satte på sig mod, tog farväl av verklighet och blev ett med fantasi.
Han drog ett djupt andetag, tömde döden på liv, satte fötterna på jorden och tryckte ifrån.
Han bar på stundens vikt i sitt hjärta och evigheten i hans ådror när han föll ihop med ridån.
Han hade gett mycket när de bara ville ha mer och numera hade han inte så mycket mer att ge.
Han hade förvandlats till en karikatyr av sig själv och drömmen han bar på var bara ännu en kliché.
Han hade bränt sina broar, vänt sina blad, sprungit mot horisonten men hamnat i återvändsgränder.
Han hade tänjt på sina gränser, trotsat sina rädslor, dragit ut på det djupa och lämnat sina stränder.
Han stirrade ner i bottnen på hans flaska med en längtansfull blick och väntade på att livet skulle börja.
Han satt i samma gamla rum i samma gamla del av stan han växt upp i, det var samma gamla smörja.
Han satte fyr på sina insidor och kunde sedan i spegeln se gnistorna i sina ögon och lågorna i sitt hjärta.
Han behövde tända på för att sprida ljus i sitt mörker, för att få sig en undflykt ut ur sin ständiga svärta.
Han gick över krossat glas, sprang över glödande kol och föll ner över glömda minnen om svunna tider.
Han räknade upp alla gånger han sett änglarna störta ner, han räknade upp alla deras förlorade strider.
Han sprang efter henne och hamnade i gränslandet mellan fullständig idioti och beundransvärd djärvhet.
Han såg sorgen i hennes ögon, hörde vädjan i hennes röst och kände till sist frånvaron i hennes närhet.
Han kunde se sin värld falla isär i tusen bitar och han kunde se sin himmel spricka upp i tusen skärvor.
Han kunde höra ödet viska tusen lögner om ännu ett bortkastat liv som varit präglad av tusen härvor.
Han kunde sträcka ut sin hand men nådde inte längre bort än början på ingenting och slutet på allt.
Han kunde rada upp tårarna han hade fällt och smällarna han tagit kunde han sätta i en egen spalt.
Han var på väg till ingenstans och hade kommit från överallt men fastnat i en ihopdiktad illusion.
Han lät sig försvinna bort i ruset och snart kunde han inte längre skilja verklighet ifrån fiktion.
Han gav ifrån ett sista suck, lämnade det som varit och tog steget ut till det som kunde bli.
Han svävade ner som en fjäder gjord av bly innan han brann upp och blev ett med fantasi.
Han drog av sig rädsla, satte på sig mod, tog farväl av verklighet och blev ett med fantasi.
Han drog ett djupt andetag, tömde döden på liv, satte fötterna på jorden och tryckte ifrån.
Han bar på stundens vikt i sitt hjärta och evigheten i hans ådror när han föll ihop med ridån.
Han hade gett mycket när de bara ville ha mer och numera hade han inte så mycket mer att ge.
Han hade förvandlats till en karikatyr av sig själv och drömmen han bar på var bara ännu en kliché.
Han hade bränt sina broar, vänt sina blad, sprungit mot horisonten men hamnat i återvändsgränder.
Han hade tänjt på sina gränser, trotsat sina rädslor, dragit ut på det djupa och lämnat sina stränder.
Han stirrade ner i bottnen på hans flaska med en längtansfull blick och väntade på att livet skulle börja.
Han satt i samma gamla rum i samma gamla del av stan han växt upp i, det var samma gamla smörja.
Han satte fyr på sina insidor och kunde sedan i spegeln se gnistorna i sina ögon och lågorna i sitt hjärta.
Han behövde tända på för att sprida ljus i sitt mörker, för att få sig en undflykt ut ur sin ständiga svärta.
Han gick över krossat glas, sprang över glödande kol och föll ner över glömda minnen om svunna tider.
Han räknade upp alla gånger han sett änglarna störta ner, han räknade upp alla deras förlorade strider.
Han sprang efter henne och hamnade i gränslandet mellan fullständig idioti och beundransvärd djärvhet.
Han såg sorgen i hennes ögon, hörde vädjan i hennes röst och kände till sist frånvaron i hennes närhet.
Han kunde se sin värld falla isär i tusen bitar och han kunde se sin himmel spricka upp i tusen skärvor.
Han kunde höra ödet viska tusen lögner om ännu ett bortkastat liv som varit präglad av tusen härvor.
Han kunde sträcka ut sin hand men nådde inte längre bort än början på ingenting och slutet på allt.
Han kunde rada upp tårarna han hade fällt och smällarna han tagit kunde han sätta i en egen spalt.
Han var på väg till ingenstans och hade kommit från överallt men fastnat i en ihopdiktad illusion.
Han lät sig försvinna bort i ruset och snart kunde han inte längre skilja verklighet ifrån fiktion.
Han gav ifrån ett sista suck, lämnade det som varit och tog steget ut till det som kunde bli.
Han svävade ner som en fjäder gjord av bly innan han brann upp och blev ett med fantasi.
Annons
Comment the photo
ErikaKimDahl
Mon 8 Apr 2013 20:18
Läser din text nu innan jag ska sova och ligger här i sängen och småler samtidigt som jag känner tårar längs med kinden...har känt precis som du skrivit ett tag nu och det glädjer mig att få se ens känslor i ord <3
Anonymous
Thu 4 Apr 2013 01:55
Wow.. bland det finaste & sorgligaste jag någonsin läst
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jramos/513735036/
Visa toppen
Show footer