Wednesday 31 March 2010 photo 33/296
|
Vad var det du sa?
"Vad var det jag sa?"
Men vad var det vi sa?
"Alltid du och ja'"
Tiden liksom rann ut i sanden.
Vi hade ju lovat varandra att alltid hålla varann i handen.
Men när handen inte har några fingrar kvar.
Då är det som att ställa frågor som inte några svar har.
Och nu så är det mil mellan oss.
Och mot dessa känslor måste jag slåss.
Tankarna sträcker sig över tid och rum.
Skulle du få ta del av de skulle du bli stum.
Hur kunde det bli så här fel?
Reglerna kanske är skrivna så, i detta sjuka spel.
Kasta tärningen och se var den landar.
Be om frigörelse från dina plågoandar.
Livet utan dig har förkolnat mitt hjärta.
Nätterna utan dig är inget mindre än obeskrivlig smärta.
Värm mig är du snäll, gör mig speciell.
För kolbiten i mitt bröst kan bli den finaste diamant, redan ikväll.
Trots distansen så finns du alltid hos mig.
Och jag vill inte släppa dig, för du är mina drömmars tjej.
Vad jag önskar att kunde höra dig igen, om endast ett hej.
Men att prata med mig har du lovat dig själv att aldrig göra igen, nej.
Jag hoppas du har kvar blomman jag gav dig, en förgätmigej.
Genom dalar och genom toppar, jag gav aldrig upp nej.
Klockan tickar och solen ger plats åt månen.
Likt solen och månen är vi fast i en evighetscirkel, jag önskar jag kunde plocka upp telefonen.
Men vad hjälper det att hålla telefonen i handen,
När jag inte ens kan ditt nummer... Det liksom rann ut i sanden.
I all ärlighet saknar jag dig min älskade, du som en gång var mitt allt.
Det är kallt och ensamt i denna kärlekslösa anstalt.
Jag saknar dina färger, dina nyanser, min skatt.
Jag gör vad som helst, jag gör det glatt.
Om jag bara kunde få ligga bredvid dig igen, en sista natt.
Men allt jag hör ur mörkrets vrå, är ett hånskratt.
"Vad var det jag sa?"
Men vad var det vi sa?
"Alltid du och ja'"
Tiden liksom rann ut i sanden.
Vi hade ju lovat varandra att alltid hålla varann i handen.
Men när handen inte har några fingrar kvar.
Då är det som att ställa frågor som inte några svar har.
Och nu så är det mil mellan oss.
Och mot dessa känslor måste jag slåss.
Tankarna sträcker sig över tid och rum.
Skulle du få ta del av de skulle du bli stum.
Hur kunde det bli så här fel?
Reglerna kanske är skrivna så, i detta sjuka spel.
Kasta tärningen och se var den landar.
Be om frigörelse från dina plågoandar.
Livet utan dig har förkolnat mitt hjärta.
Nätterna utan dig är inget mindre än obeskrivlig smärta.
Värm mig är du snäll, gör mig speciell.
För kolbiten i mitt bröst kan bli den finaste diamant, redan ikväll.
Trots distansen så finns du alltid hos mig.
Och jag vill inte släppa dig, för du är mina drömmars tjej.
Vad jag önskar att kunde höra dig igen, om endast ett hej.
Men att prata med mig har du lovat dig själv att aldrig göra igen, nej.
Jag hoppas du har kvar blomman jag gav dig, en förgätmigej.
Genom dalar och genom toppar, jag gav aldrig upp nej.
Klockan tickar och solen ger plats åt månen.
Likt solen och månen är vi fast i en evighetscirkel, jag önskar jag kunde plocka upp telefonen.
Men vad hjälper det att hålla telefonen i handen,
När jag inte ens kan ditt nummer... Det liksom rann ut i sanden.
I all ärlighet saknar jag dig min älskade, du som en gång var mitt allt.
Det är kallt och ensamt i denna kärlekslösa anstalt.
Jag saknar dina färger, dina nyanser, min skatt.
Jag gör vad som helst, jag gör det glatt.
Om jag bara kunde få ligga bredvid dig igen, en sista natt.
Men allt jag hör ur mörkrets vrå, är ett hånskratt.
Comment the photo
Vart plockar du allt ifrån? Vännen du är grym, kom ihåg de <3
9 comments on this photo