December
Saturday 23 August 2008 photo 1/2
|
Erb Marius, den dagen jag bestämde mig för att börja ta hand om dig, den dagen förändrades mitt liv.
Jag var rädd för dig, du var stor, vild och ibland okontrolerbar. Det var vinter, kallt och snöigt. Men med tiden började vi förstå varandra, du och jag. En vänskap guld värd växte fram. Vi utvecklades tillsammans, du blev lugnare och tryggare, jag blev mer säker i mig själv och vågade lite på dig. Fast jag visste att du inte var som alla andra, även om du var lung ena sekunden, kunde du i nästa ögonblick skicka en hov i huvudet på mig, det har jag varit med om, fast jag undkom med några centimeter, då trodde jag att jag skulle sluta med dig, jag blev faktiskt rädd. Men jag fortsatte, och det gav resultat. Nu, dom sista månaderna hade du börjat respektera det jag sa till dig och du började foga dig under mina regler. Jag kunde ha dig lös i stallet om jag sa till dig att stanna. jag minns en gång, när jag sa till dig att stå still, stalldörren var vidöppen och jag var i sadelkammaren, men du stod där jag sagt till dig att stå. Det tycker jag är ett bevis på att vi blev ganska bra vänner i slutet, inte sant?
Jag kommer också ihåg hur stolt jag blev när det visade sig att du gick in i transporten med mig och Kristin, vi åkte runt Kyrkan. Det var ett av dom största ögonblicken som jag varit med om. När man utför Horsemanship får man inte stora belöningar, utan man får vara glad för dom små tecken man får medan man håller på. Jag tycker jag lyckades rätt bra, Marius var ju ändå mitt första djur jag testade på, vi fick ett par härliga månader tillsammans, han och jag.
Nu är du borta, kanske föralltid, jag vet inte. Jag försöker att gå vidare men efter ett par veckor utan dig orkar jag inte börja med något nytt. Egentilgen är det dumt, men inerst inne är min största önskan att få ta emot dig när du kommer hem igen, men det stannar nog bara vid önskan.
Men, föralltid Marius, kommer jag både skriva och säga de ord som är sanna om dig och mig. Vi blev vänner, kanske bästa vänner, och jag älskar dig.
Nu har jag börjat satsa på Shannon, efter min misslyckade start på ridterminen är mina tankar åter vid att sluta med ridningen, fast sluta helt kan jag aldrig göra. Utan det blir Shannon. Efter lektionen för Nina är jag mer sugen än någonsin på att visa alla att Shannon och jag kan vi med! Mitt mål det här året är att starta en dressyrtävling med Shannon. Om det stannar vid tanken återstår att se...
Sorry alla som läser det här, men ni som inte varit med om liknande saker förstår inte. Men jag är bättre på att skriva känslor, än att prata om dem.
Jag var rädd för dig, du var stor, vild och ibland okontrolerbar. Det var vinter, kallt och snöigt. Men med tiden började vi förstå varandra, du och jag. En vänskap guld värd växte fram. Vi utvecklades tillsammans, du blev lugnare och tryggare, jag blev mer säker i mig själv och vågade lite på dig. Fast jag visste att du inte var som alla andra, även om du var lung ena sekunden, kunde du i nästa ögonblick skicka en hov i huvudet på mig, det har jag varit med om, fast jag undkom med några centimeter, då trodde jag att jag skulle sluta med dig, jag blev faktiskt rädd. Men jag fortsatte, och det gav resultat. Nu, dom sista månaderna hade du börjat respektera det jag sa till dig och du började foga dig under mina regler. Jag kunde ha dig lös i stallet om jag sa till dig att stanna. jag minns en gång, när jag sa till dig att stå still, stalldörren var vidöppen och jag var i sadelkammaren, men du stod där jag sagt till dig att stå. Det tycker jag är ett bevis på att vi blev ganska bra vänner i slutet, inte sant?
Jag kommer också ihåg hur stolt jag blev när det visade sig att du gick in i transporten med mig och Kristin, vi åkte runt Kyrkan. Det var ett av dom största ögonblicken som jag varit med om. När man utför Horsemanship får man inte stora belöningar, utan man får vara glad för dom små tecken man får medan man håller på. Jag tycker jag lyckades rätt bra, Marius var ju ändå mitt första djur jag testade på, vi fick ett par härliga månader tillsammans, han och jag.
Nu är du borta, kanske föralltid, jag vet inte. Jag försöker att gå vidare men efter ett par veckor utan dig orkar jag inte börja med något nytt. Egentilgen är det dumt, men inerst inne är min största önskan att få ta emot dig när du kommer hem igen, men det stannar nog bara vid önskan.
Men, föralltid Marius, kommer jag både skriva och säga de ord som är sanna om dig och mig. Vi blev vänner, kanske bästa vänner, och jag älskar dig.
Nu har jag börjat satsa på Shannon, efter min misslyckade start på ridterminen är mina tankar åter vid att sluta med ridningen, fast sluta helt kan jag aldrig göra. Utan det blir Shannon. Efter lektionen för Nina är jag mer sugen än någonsin på att visa alla att Shannon och jag kan vi med! Mitt mål det här året är att starta en dressyrtävling med Shannon. Om det stannar vid tanken återstår att se...
Sorry alla som läser det här, men ni som inte varit med om liknande saker förstår inte. Men jag är bättre på att skriva känslor, än att prata om dem.
lycka till med ditt mål. låter som ett super mål! <3
passar perfekt för dig :)
jag vet att du har svårt för att prata om det. men det är kul att få veta hur du känner gumman <3
puss älskar dig <3
Tack Malin <3
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jaannie/257137562/
Visa toppen
Show footer