December
Saturday 27 February 2010 photo 2/2
|
Alla har sina drömmar, både stora och små. Man har ett mål med sitt liv, vad man vill uppnå medan man finns. Man jobbar och sliter för att komma dit, motgångarna avlöser varandra och framgångarna lyser med sin frånvaro. När de väl kommer känner man styrkan av vad det är man vill och orkar fortsätta och hungrigt jobba ännu hårdare i väntan på nästa framgång som förhoppningsvis kommer.
Jag har målet med mitt liv som en morot framför näsan. Den lockar mig längre och längre in i livet och ger mig hopp om min framtid. Jag vet vad jag vill och jag jobbar utifrån mina möjligheter, fördelar men också det jag vet att jag inte kan uppnå tänker jag att jag ska uppnå. Jag försöker och försöker, framgångarna är inte många och när man väl får dem hinner man inte njuta innan man känner paniken av att man måste lyckas med nästa sak man vill lyckas med så att man kan ta ännu ett steg på den långa vägen till ens mål.
Kommer sedan bakslaget som man så ogärna vill se är det som om benen slås bort under en. Man ligger och försöker hitta motivationen och tränga undan paniken för att man är misslyckad. Kraven som man tror ska minska samtidigt med att framgången är ett faktum gör egentligen tvärt om, ökar. Tillslut drunknar man i sina egna krav och mål och känner bara för att lägga sig ner och aldrig gå upp. De är i sådana stunder man kan fundera på vad det egentligen är man gör med sitt liv och vad man vill göra med sitt liv i framtiden.
Jag känner att det bara blir jobbigare och jobbigare. Det som jag gav mig den på går bra, men till vilket pris? Lyckan infinner sig aldrig utan pressen ligger som en molande värk i magen, jag måste jag måste jag måste. Fritiden blir allt mindre och kraven allt högre. Det är bra att ha mål, men målen får inte vara så höga att de kväver en. Det insåg jag när tiden var fel och egentligen inte tillät mig att ta det lugnt. Så lugnt tog jag det inte, utan jag höjde farten och kraven ännu ett steg. Nu står jag här efter ett lov, helt utarbetad, trött och ångestladdad. Till vilket pris?
Jag har målet med mitt liv som en morot framför näsan. Den lockar mig längre och längre in i livet och ger mig hopp om min framtid. Jag vet vad jag vill och jag jobbar utifrån mina möjligheter, fördelar men också det jag vet att jag inte kan uppnå tänker jag att jag ska uppnå. Jag försöker och försöker, framgångarna är inte många och när man väl får dem hinner man inte njuta innan man känner paniken av att man måste lyckas med nästa sak man vill lyckas med så att man kan ta ännu ett steg på den långa vägen till ens mål.
Jag känner att det bara blir jobbigare och jobbigare. Det som jag gav mig den på går bra, men till vilket pris? Lyckan infinner sig aldrig utan pressen ligger som en molande värk i magen, jag måste jag måste jag måste. Fritiden blir allt mindre och kraven allt högre. Det är bra att ha mål, men målen får inte vara så höga att de kväver en. Det insåg jag när tiden var fel och egentligen inte tillät mig att ta det lugnt. Så lugnt tog jag det inte, utan jag höjde farten och kraven ännu ett steg. Nu står jag här efter ett lov, helt utarbetad, trött och ångestladdad. Till vilket pris?
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jaannie/445224962/
Visa toppen
Show footer