Min vackra Skogsprins
Tiden går så fasligt fort. Idag är det 4 år sedan Skogis togs bort.

Jag kommer fortfarande ihåg hur det var att släppa hans svans för sista gången. Sorgen som verkligen satt i länge länge efter att han tagits bort. Jag kommer ihåg kvällen då jag åkte för att lägga en röd ros i hans spilta. Det låg redan så många kort och blommor där, även ett tänt ljus. Ändå var det så tomt, ett stort tomrum av att något fattades. Det var så fruktansvärt jobbigt. Jag trodde aldrig att det skulle kännas så. Jag kommer ihåg att jag gick in och la rosen och kortet längst fram och att tårarna tryckte på. Det var så ofattbart konstigt att han var borta. Flera månader satt jag på mitt rum om kvällarna och skrev texter, dikter. Jag klistrade in bilder på oss två i ett album och bara drömde tillbaka till sommaren 2005 då allt var så himla underbart! Det var också den sista sommaren vi fick tillsammans innan han började få problem med sina ben. Jag vägrade att släppa taget, att gå vidare. Jag trodde aldrig att jag skulle fortsätta med ridningen efter det. Som tur var hade jag ju Kristin och hästarna uppe i Algutsrum. Marius och Mac Lane kom in i mitt liv. Jag hade en väldig tur som träffade de djuren och faktiskt fortsatte på Aledal.

Jag hade ju planerat så himla mycket, hela mitt liv tillsammans med honom. Hur jag skulle köpa honom från Aledal och att han skulle bli mitt första Gotlandsruss på min ranch på landsbygden i England där jag skulle föda upp Gotlandsruss. Han skulle få leva ett liv värdigt en pensionär där.

Kvällen när jag som vanligt gick in i hans spilta och gav honom äpplet som han alltid fick vare torsdag frågade jag som vanligt Jörgen om hur det var med Skogis. Att jag skulle få beslutet att han skulle avlivas var inte väntat. Jag kommer ihåg att jag fick fram ett ok och sprang till hästen jag ridit den kvällen, Ezzie, och där bröt jag ihop. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Jag känner även nu när jag sitter och skriver det här, 4 år efter hans död att jag har en klump i halsen.

Det där äpplet var efter Skogis död till för Mac Lane. Att älska en häst så mycket som jag faktiskt älskar honom är helt ofattbart. En starkare kärlek än den jag hade till Skogis, men det är skillnad på ens första kärlek och ens själsfrände. Skogis kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, vad som än händer.

Även om jag inte håller på med hästar längre bankar mitt hjärta extra hårt när jag ser en häst, jag vill verkligen sätta igång igen men tiden räcker inte till och det känns hemskt.

Jag ska för alltid bevara de fina minnena i mitt hjärta. Hur det kändes att sitta på Skogis runda och varma rygg en skrittur ute i naturen eller hur svetten lackade första ridlektionen efter sommaruppehållet när en sur Skogis skulle fram, slö och riktigt riktigt jobbig ibland men samtidigt så himla fin. Jag kommer alltid att minnas att när man föll av efter ett av hans många bocksprång skötte hans sig alltid exemplariskt. Ett bra exempel är att det var efter att jag ramlat av honom som jag för första gången i min Skogistid hoppade en oxer på 90 cm med honom. Jag kommer alltid minnas alla tävlingarna och alla rosetter vi samlade ihop.

Jag kommer alltid att minnas Skogisprinsen som den underbart busiga, finurliga, vackra och helt fantastiskt snälla ponny han faktiskt var.

är det han som jag red?