I'm disappointed, but not surprised.

Jag berättade för mamma igår att jag har börjat med samtalen inför könsutredningen, och det är nu på listan över saker jag ångrar. Reaktionen jag fick var att hon började med en halv föreläsning om att jag borde hitta jobb och komma på vad jag vill bli INNAN jag börjar med något sådant. Jag och hon har bråkat om det tidigare, innan jag började med samtalen, och när jag berättade igår så sa hon "Lyssnade du inte?". Som om det är hon som bestämmer. Gah... Jag blev rätt sur på henne. Speciellt eftersom hon helt plötsligt från ingenstans sa "Vissa som könsopererar sig ångrar sig.". Ugh... Det känns som att hon tror att det är något som jag bara fick för mig, och det gör mig irriterad då hon mycket väl vet att det här är något jag har tänkt på i flera år...

Problemet är att hon verkar tro att jag gör som hon vill. Vilket inte är fallet, jag kommer gå igenom hela processen oavsett om jag har hennes stöd eller inte.

Även om det har gått ett halvår sedan jag hoppade av min utbildning så håller jag fortfarande på att ställa om mig från framtidsplanerna som jag hade då, och det kombinerat med att min kropp är fel och det faktum att jag fortfarande håller på att lära känna de delarna av mig som jag tryckte ner i 10 år... Det är som du säger. Hur ska jag känna mig säker när det gäller min framtida karriär när jag inte ens är helt 100 på alla aspekter av vem jag är? Jag tror att det som mamma (och pappa, han tycker också jag ska hitta jobb osv innan jag börjar utredningen) inte förstår är att det kommer kännas mycket bättre för mig om jag i alla fall har påbörjat processen innan jag börjar jobba.