Jag kan omöjligt veta hur många gånger ni har skrattat åt mig, men det känns som tusentals.

Jag vet inte heller hur många gånger jag trott så blint på uttrycket; behandla andra som du själv vill bli behandlad och sen stått ensam <span style="mso-spacerun: yes;"> kvar utan den behandlingen. Eller de gånger jag trott att vänskap kan köpas, bara man är tillräckligt snäll och generös. Hur ska jag någonsin lära mig att välja någon som inte kommer vara som alla andra?

Ibland vill jag bara spy upp all ångest, alla pikar och alla ord. Kasta skammen åt sidan och studsa fram av ren och skär lycka. Och jag vill skrika ut alla ilska, gråta ut all sorg och njuta ordentligt när livet är bra. Jag vill känna den kärlek som ni tycks drunkna i och jag vill slippa ignorera skratten och orden bakom min rygg.

Jag kan inte låta bli att vilja vara en av de blonda smurfarna som kan skratta så bekymmerslöst att det nästan inte längre är det skratt.

Till och med min andning är jag rädd att ni ska anmärka på. Och trots att ingen någonsin sagt något är jag så rädd att jag tar små, tysta andetag för att inte höras. Små, tysta andetag för att inte synas. Små tysta andetag för att inte finnas. Det blir så mycket lättare om jag låter bli. Men är det verkligen sättet jag andas som får dig att se på mig med avsky? Eller är det mina händers konstiga färg som skriker ut min missplacering? Är det min ansiktsform eller är det trots allt så enkelt att det är min vikt och min kropp? Skratta hur mycket du vill åt mina teorier. Jag är ändå för rädd för att förlora dig för att någonsin säga emot dig på riktigt.

Jag vet inte, men det skrämmer mig att allting är så svårt.

Du är allt jag någonsin velat vara.

wosh, I'm kind of hurt here.