Som besökare på Dayviews samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Logga in med

Bli medlem

Gå till

Tekniskt fel pågår. På grund av att en server kraschat är det vissa problem att ladda upp bilder. Flera äldre bilder har även försvunnit till följd av detta, vilket vi beklagar. Vi arbetar för att få igång det så snart som möjligt.

Annons

Jagskriver

Vetlanda

Bli medlem

maj 2010

juni 2010

Jagskriver

Ebba Törnkvist

Hejsan :D

på den här bdb skriver jag alla mina berättelser vill nämligen bli författare ;D

Hoppas ni tycker om den ^^ <3

Bildposition

Så designar du din presentation

Välj bild

Välj en av dina bilder, förslagsvis föreställande dig själv eller något som beskriver dig. Bestäm bildens placering med hjälp av verktygen i nästa steg. Vill du ändra foto i framtiden klickar du på bildikonen i nedre vänstra hörnet.

Skriv en text

Vad är intressant för andra att veta om dig? För att ändra textens utformning klickar du på textikonen i nedre vänstra hörnet. Om du har testat att ändra textens färg men ändå tycker att texten syns dåligt kan du välja att lägga en vit tonad platta bakom texten.

Mina senaste bilder

Har ingen bild till denna än så får bli en jag tagit själv xD
Jag kände den salta doften i näsan och log.
Snart skulle mina plågor vara över, och jag visste att snart skulle mamma och Andy ta min hand och dra mig med in i ljuset.
Allt hade börjat för 2 år sedan. Jag mamma och Andy min pojkvän hade vart i Italien och var på väg hem.
Allt var så underbart, jag och Andy hade alltid så kul tillsammans och vi satt på planet på väg hem.
"Jag älskar dig" viskade Andy i mitt öra.
Jag kommer ihåg vart enda drag i hans perfekta ansikte, hans svarta hår som täckte halva ögonen, de is blåa ögonen som jag älskade så, hans perfekta smala kropp och det underbara leendet som alltid prydde hans läppar när vi var tillsammans.
"Jag älskar dig mer" mumlade jag och kysste honom.
"Det är fysiskt omöjligt." mumlade han mot mina läppar.
Jag blev helt varm inuti och slog armarna om honom.
Plötsligt började planet skaka. Jag blev lite orolig och kollade ut genom fönstret. Planet var på väg neråt.
"Ingen panik gott folk. Spänn fast säkerhetsbältena vi kommer att störta" sa pilotens mörka röst i högtalaren.
Alla började skrika, så klart. Lätt att inte få panik när planet kommer att störta.
Jag skrek inte men tårarna rann ner för mina kinder och ner på Andys svarta tröja. Jag höll om honom hårt.
"Ta det lugnt älskling" sa han lugnt och kysste mitt hår. "Det är säkert ingen fara" Jag fortsatte gråta och höll om honom hårdare.
Jag såg hur planet kom närmare marken och jag bad en tyst bön.
Då Krasch! Allt blev svart.
Jag öppnade långsamt ögonen. Allt var grått inne i planet. Jag kände hur ont jag hade i mitt ena ben och i en arm men ignorerade det.
Jag höll fortfarande hår om Andy.
"Andy" snyftade jag "Andy vakna" jag skakade om honom och trårarna rann nerför mina kinder.
Han öppnade ögonen lite smått.
"Andy!" sa jag med en lättad suck och kramade honom hårt.
"Zafir" mumlade han hans röst var hes och skrovlig. "Jag… jag älskar dig" stammade han och hans ögon slocknade.
"Andy" sa jag och skakade om honom igen. "ANDY!" jag skrek så högt jag kunde och såg att han var helt täckt med blod.
Jag tryckte mig mot honom.
"Snälla v

Kapitel 3
En besökare
Jag gick med tunga steg uppför trappan och in till mitt rum. Jag kollade mig omkring och gick fram till den gamla datorn jag hade på mitt rum.
Jag klickade på internet och gick in på google och sökte på "Vampyrer i Vampiriti". Det kom upp massa svar men inget verkade vettigt så jag stängde ner datorn och lutade mig bakåt.
Plötsligt började jag frysa och jag kollade mot mitt fönster, Det var öppet och mina vita gardiner fladdrade i vinden.
Hade det varit öppet innan? Nej det hade det inte. Jag gick fram till det och kollade ut. Det började skymma lite och jag såg våran trädgård där ner. Den var väldigt stor med många olika växter och en lite bäck som rann igenom. Vi hade en av de finaste trädgårdarna i stan.
Jag stängde fönstret och vände mig om men ryggade snabbt bakåt. Vampyren satt i min vita skin fåtölj och kollade på mig.
"V… vad vill du?" stammade jag och kände hur jag började darra.
Han svarade inte utan fortsatte att betrakta mig med ett litet leende på läpparna.
Efter en lång stund som kändes som en evighet reste han sig upp och tog ett steg närmare mig.
"V… vad gör du här" stammade jag och kollade ner på golvet.
Han tog ett steg till närmare.
"Jag ville bara se så att du var okej" suckade han med en så underbar röst att jag hajade till och kollade upp på honom. Man kunde precis urskilja irisen i hans ögon eftersom det vita omringades av en tunn röd linje.
"Okej" fnös jag "Tror du att jag är okej? Du dödade min bästa kompis sedan tror du att jag är okej?!" jag märkte att jag skrek "Varför dödade du inte mig med?!"
"Du är speciell. Inte som alla andra, jag känner någonting som jag aldrig känt förr när du är i närheten." Han pratade med en lugn och vacker röst. Jag ville bara gå fram och slå till honom men samtidigt ville jag krama honom. Det var en konstig känsla.
Han kollade på mig igen och suckade sedan djupt och försvann.
Jag kunde inte röra mig. Mina ben var frysta till is och jag stod som förlamad i rummet och bara kollade på platsen han stått på. Allt kändes så overkligt och jag visste inte vad jag skulle göra.
Han hade känt något för mig något speciellt, något han aldrig känt förr. Vad kunde det vara? Jag var tvungen att veta mer om honom. Jag var tvungen att träffa honom igen. Det var som om något sa till mig att jag måste medans samtidigt ville jag inte. Men mitt hjärta sa att jag måste träffa honom och man ska alltid lyssna till sitt hjärta.

Kapitel 2
Vad hände?
Jag såg ett stark ljussken i mina ögon, jag gnydde till och öppnade ögonen helt.
Mamma, pappa och en man i vit rock stod bredvid min säng, mannen i vitt hade den hemska lampan som irriterade mina ögon i handen.
"Nersissa, Nersissa hur mår du älskling?" Jag hörde att det var mamma som pratade till mig för jag kände igen hennes mjuka röst.
"Kassandra…" mumlade jag med sprucken röst och såg fortfarande inte helt klart.
Mamma satte ett finger för min mun och jag kunde nätt och jämnt urskilja att hon log och hade tårar i ögonen.
"Vampyr…" sa jag så tyst jag kunde så att ingen kunde höra mig.
Jag sov sedan en lång stund till hade många olika drömmar båda bra och dåliga. De flesta var mardrömmar om att jag blev jagad av den vackra vampyren men även några var vackra men alla handlade om Vampyren, jag visste inte vem han var men jag var tvungen att veta mer om honom. Jag kunde inte släppa taget bara det gick inte jag ville bara vara med honom på något konstigt sätt. Jag hatade honom men kände även något speciellt mellan oss.
När jag vaknade igen kände jag mig mycket bättre och jag reste mig från sängen.
Jag började gå ner mot köket eftersom jag visste att mamma var där. Hon var alltid där och domderade med allting. Om hon inte gjorde mat så löste hon korsord, jobbade, drack te, pratade i telefon eller något annat liknande.
Mamma satt och löste korsord när jag kom ner och mumlade ord för sig själv utan att märka att jag var där.
"Mamma?" sa jag och jag var fortfarande hes.
Hon kollade upp på mig och strålade upp. Hon hade ett väldigt trevligt utseende. Vi var båda väldigt lika hon hade min bleka hy som även var sammetslen och vacker, vi hade också samma ansiktsform hjärtformat och smalt med höga kindben och fylliga läppar, men hon hade inte mitt midjelånga glänsande svart hår, hennes hår var naturligt blont och gick till axlarna och vi hade inte samma ögon hennes var ljust blåa och normalstora mina ögon var svarta kol svarta med en stänk av silver i och stora väldigt stora och jag hade onormalt långa ögonfransar med det hade inte hon.
"Så du mår bättre nu gumman?" sa hon och log sitt snällaste leende.
"Ja…" svarade jag. "Har de hittat Kassi?" frågade jag med darrig röst.
"Ja…" suckade hon. "Hon var helt tömd på blod. Vet du vad som hände?"
Jag skakade på huvudet. Jag ville inte avslöja någonting det var bättre att de fick tro vad de ville. Jag vände mig om och gick upp på mitt rum igen.

En ny berättelse här då :D<3
Kär i en odöd

Kapitel 1
Död
Jag såg det svaga ljuset från en gatlyckta som lyste med ett intensivt och på något sett vackert ljus. Kassi gick bredvid mig och babblade på om allt möjligt som jag inte brydde mig så mycket om. Egentligen heter hon Kassandra hon är min alldra bästa kompis för tillfället.
Jag kollade på henne, hon var väldigt söt det tyckte alla. Med det mörkbruna håret, den gyllenbruna huden, de stora runda blåa ögonen som på något sätt var förtrollande, hon hade en perfekt kropp också med precis rätt kurvor och lika smal som modellerna man ser på tv.
Jag såg hur hon vinglade till och stannade.
"Kassi har du druckit för mycket nu igen." flinade jag och gick till henne.
"Nej, eller kanske" sa hon och började gå igen.
Jag kollade in i skogen som omringade landsvägen vi gick på, det var så tyst och stilla, nästan för tyst men jag försökte att inte bry mig om tystnaden.
Plötsligt hörde jag ett krasande som om en gren bröts av.
Jag började bli rädd.
"Kassi hö… hörde du?" stammade jag och kollade på hennes söta ansikte.
"Nej" flinade hon "Var inte så rädd jag trodde inte du trodde på alla sägner om att det finns vampyrer i vår stad?" sa hon skrattande.
"Det gör jag inte heller" fnös jag till svar. Men det behövde ju inte vara en vampyr, det kunde vara en våldtäcksman eller en seriemördare eller vad som helst.
Då kom något svart springande i övernaturlig fart framför oss. Jag skrek till men Kassi märke det knappt.
"Kassi såg du inte!" darrade jag.
"Nej, det är bara dina fantasier" sa hon och suckade djupt.
Men då såg jag hur hon drogs bakåt och in i skogen.
Jag skrek igen och sprang efter henne dum som jag var. Då såg jag att det satt någon på en sten med henne hängande nedanför och hans ansikte var vid hennes hals.
Jag skrek och varelsen lyfte huvudet mot mig. Det rann blod från munnen och nu såg jag att det var en kille.
Han kastade bort Kassis kropp och kom emot mig jag stod helt stelfrusen, jag ville springa men kunde inte mina ben ville inte lyda.
När han kom närmare såg jag hanns ansikte han var så vacker, vackrare än en vårblomma. Han hade svart hår, det mörkaste jag någonsin sätt till och med mörkare än mitt, hans ögon var helt vita med förutom pupillen och en liten stänk av rött, h

Förlust
Det är lätt att älska någon men svårare att älska sig själv.
Den alla såg upp till och ville vara har nu blivit ett vrak en hög med aska som bara väntar på att blåsa ut i luften.
Mitt namn är Heod, jag är fjorton år och helt meningslös. Det finns inget kvar för mig på denna planet, alla jag älskar har försvunnit från mig.
Det började förra året jag var den mest älskade personen på min skola, alla avundades mig på grund av mitt utseende och min pojkvän.
Min pojkvän han hette Sky, han var den bästa som fanns på denna jord och jag älskade honom över allt annat. Jag minns så väl hur han såg ut hans stora svart ögon som alltid fick mig att tappa andan, hans svarta rufsiga hår som hängde vackert runt hans smala vackra ansikte.
Allt var som i en underbar saga varenda dag svävade jag på små rosa fluffiga moln.
Min Bästa kompis hon hette Revi, hon var den alldra snällaste av de som strävar på denna jord. Hon gjorde allt för mig och jag gjorde allt för henne hon var mitt allt. Hennes leende gjorde alla glada och hennes vackra ljusbruna ansikte lyste upp dagen. Jag minns hennes blonda lockar som föll i stora vågor kring hennes ansikte. Hon var så vacker och så underbar hon var den bästa som fanns den bästa som någonsin kommer finnas.
Jag minns så väl den sista dagen som om det var igår allt hände så snabbt, nu ska jag berätta för er vad som hände.
Jag satt på mitt rum och väntade på Sky han hade lovat att komma direkt efter han hade ätit, det brukade inte dröja så länge och det hade bara gått tio minuter än.
Jag gungade lite där jag satt på sängen och kollade ut genom mitt stora vita fönster. Jag flyttade blicken mot spegeln och kollade på mig själv. Mitt mörkbruna nästan svarta hår hängde platt läng mitt ansikte och ner till min midja, mitt ansikte var smalt med höga kindben och min hud var blek och silkeslen.
Jag kollade hastigt på klockan igen. Nu hade det gått femton minuter. Han borde vara här snart.
Jag tittade ut genom fönstret igen och såg en lite fågel som satt i ett träd och sjöng. Den var så vacker och helt fri från allt, så oskuldsfull och underbar.
Jag satt och beundrade den en stund. Då hörde jag mobilen ringa. Jag hoppade upp och satte mobilen mot örat.
"Pyn!" kvittrade jag.
"Pyn Bower?" svarade en mans röst och jag frös till is.
"Ja?" svarade jag oroligt.
"Det har hänt en olycka nere i centrum och vi tror det är bäst att du kommer med en gång." sa han lugnt och jag svalde hårt.
"Jag kommer" mumlade jag och slog igen mobilen.
Det var inte långt till centru

maj 2010

juni 2010

Jagskriver

Ebba Törnkvist

Så designar du din presentation

Välj bild

Skriv en text

Mina senaste bilder

Information

Bilder

Support

Sponsrade artiklar