Previous photoSaturday 5 June 2010 photo 3/3
|
Kapitel 3
En besökare
Jag gick med tunga steg uppför trappan och in till mitt rum. Jag kollade mig omkring och gick fram till den gamla datorn jag hade på mitt rum.
Jag klickade på internet och gick in på google och sökte på "Vampyrer i Vampiriti". Det kom upp massa svar men inget verkade vettigt så jag stängde ner datorn och lutade mig bakåt.
Plötsligt började jag frysa och jag kollade mot mitt fönster, Det var öppet och mina vita gardiner fladdrade i vinden.
Hade det varit öppet innan? Nej det hade det inte. Jag gick fram till det och kollade ut. Det började skymma lite och jag såg våran trädgård där ner. Den var väldigt stor med många olika växter och en lite bäck som rann igenom. Vi hade en av de finaste trädgårdarna i stan.
Jag stängde fönstret och vände mig om men ryggade snabbt bakåt. Vampyren satt i min vita skin fåtölj och kollade på mig.
"V… vad vill du?" stammade jag och kände hur jag började darra.
Han svarade inte utan fortsatte att betrakta mig med ett litet leende på läpparna.
Efter en lång stund som kändes som en evighet reste han sig upp och tog ett steg närmare mig.
"V… vad gör du här" stammade jag och kollade ner på golvet.
Han tog ett steg till närmare.
"Jag ville bara se så att du var okej" suckade han med en så underbar röst att jag hajade till och kollade upp på honom. Man kunde precis urskilja irisen i hans ögon eftersom det vita omringades av en tunn röd linje.
"Okej" fnös jag "Tror du att jag är okej? Du dödade min bästa kompis sedan tror du att jag är okej?!" jag märkte att jag skrek "Varför dödade du inte mig med?!"
"Du är speciell. Inte som alla andra, jag känner någonting som jag aldrig känt förr när du är i närheten." Han pratade med en lugn och vacker röst. Jag ville bara gå fram och slå till honom men samtidigt ville jag krama honom. Det var en konstig känsla.
Han kollade på mig igen och suckade sedan djupt och försvann.
Jag kunde inte röra mig. Mina ben var frysta till is och jag stod som förlamad i rummet och bara kollade på platsen han stått på. Allt kändes så overkligt och jag visste inte vad jag skulle göra.
Han hade känt något för mig något speciellt, något han aldrig känt förr. Vad kunde det vara? Jag var tvungen att veta mer om honom. Jag var tvungen att träffa honom igen. Det var som om något sa till mig att jag måste medans samtidigt ville jag inte. Men mitt hjärta sa att jag måste träffa honom och man ska alltid lyssna till sitt hjärta.
Comment the photo
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jagskriver/463280141/
Visa toppen
Show footer