Farlig musik överlever alltid. Rockabilly var en gång fullständigt jävla livsfarlig musik. Rockabilly är den renaste formen av rock ’n roll. Skapad av unga, hungriga vita sydstadsmusiker i 50-talets USA. I smyg sneglade de på de svartas musik. Sydstaterna var segregerade, uppdelade i vitt och svart. Rockabillyn korsade rasgränserna i ett synnerligen fruktbart möte mellan vit country och svart rhythm ’n’ blues. Vita hörde svart musik, svarta hörde vit musik. Kulturmötet gick inte att stoppa. Möten sätter alltid saker i rörelse. Det här satte en hel generation i sken. När den vite Bill Haley, visserligen nordstatsbo, 1951 gjorde svarte Jackie Brenstons Rocket 88 såg man konturerna av rockabillyn. Bill Haley kunde blanda och ge: swing, hillbilly, rhythm ’n’ blues. Han var sannerligen ingen fräck utmanande sångare, snarare försiktig, tam, tveksam, utan riktigt bett, på gränsen till medioker. Annat var det med Elvis Presley. Som vit, fattig lantis i södern hade han levt nära de svarta, hört de svartas gospel i kyrkan, hört bluesmusiker i grannskapet. Han hade lärt sig de farliga, utmanande, heta, sexiga uttrycken i sången. Med hickningar, vibrato, stön. Gärna kryddat med eko. Elvis tidiga sättning satte modellen för rockabilly-banden: en akustisk kompgitarr, elektrisk gitarr som soloinstrument och en ståbas som hanterades hårt, rytmiskt så att trummor i början ansågs överflödiga. Blues with a country beat, sa Carl Perkins – mannen bakom Blue Suede Shoes och Matchbox – att rockabillyn handlade om. Rockabillyns storhetstid spände från 1954 till slutet av 50-talet då många av dess fixstjärnor antingen gled över i mer slätkammad pop, förolyckades eller helt enkelt återvände till jobbet på bilverkstan. Men rockabillyns dragningskraft försvann aldrig. Lyssna på tidiga Beatles. Lyssna på Creedence. Eller på Clash och Elvis Costello eller Cramps i slutet av 70-talet.

Annons

The photo has no tags

September 2010