redan innan det startat stapplar jag upp ursäkter i hjärnan som jordsäckar på en pall i ett lager. det var inte mitt fel. Jag drevs till det jag var offer för olyckliga omständigheter. ett offer för att jag inte var som andra och när mitt liv gick i kras som ett ägg som faller i asfalten var jag återigen på väg att förvandlas till en annan, till Knarkaren, den kriminella psykopaten. Allt som jag annars inte ville kännas vid.

Man brukar ju säga att hoppet är det sista som överger en men det stämmer ju inte , Det sista som överger en är ju trots allt livet och med hoppet är det som en fylld ballong som blåses ut. det blir mindre och mindre tills nästan inget finns kvar. Man börjar med att hoppas på kärlek, bra betyg och föräldrar som är stolta och slutar med att hoppas på att åtminstone slippa fängelse och överleva dagen, alltid finns det något.men vad ska mangöra när det inte längre finns något att kämpa för? när allt man levt för och trott på har gått i kras? då finns det 2 alternativ, antingen så försöker man kravla sig upp till ytan igen eller så förlorar man sig själv i djupet, finns en väg jag skulle kunna ta men varför skulle jag de? jag är ju ändå ingenting, bara ett stort lidande

Annons

The photo has no tags

Camera W995

Focal length 5 mm

Aperture f/2.8

Shutter 1/30 s

ISO 64

Date

December 2013