December
Friday 11 April 2008 photo 2/2
|
Om ni skulle vilja veta...
Om ni vill veta hur jag ser mitt patetiska liv så kolla på bilden..
jag ser det som en mur som aldrig vill rivas.. jag har växt upp med aggressionsproblem och haft det ända sen jag bara var barnet, den lilla 4-åriga flickan, som fick lida rean från födseln.. varenda gång jag får mina aggressioner, blir sårad, eller bara ledsen så försöker jag alltid slå mig igenom den där jävla muren.. men det funkar ju för fan inte !! Vad har jag gjort för fel.. varför måste jag vara fast på den mörka sidan där skuggan av panikångest, aggressioner, oförtjänade ord, och andra kränkade psykiska och fysiska grejer bara förföljer mig? Varför förtjänar inte jag att hitta rätt väg och komma igenom den där jävla muren som aldrig vill riva och komma över på den ljusa sidan och ha ett normalt liv som alla andra? Jag kräver inte att få allt på silverfatet som dom flesta gör.. jag vill bara leva ett normalt liv utan panik, ångest, aggressioner, tårar, skrik, och utan att få höra att man är cp och allt möjligt från mamma, och ha min pappa .. vad fan har jag gjort ? Jag orkar snart fan inte mer.. men tack vare vissa vänner står jag fortfarande på båda benen och försöker göra allt jag kan för att inte snubbla på den tunna tråden och hamna under vattenytan.. Men det finns nog ingen som fattar .. inte helt .. kanske inte ens halvt ..
ångesten kryper tätt inpå mig,
jag är ensam i mörkret,
då attackerar den mig,
det är då jag är som mest svag.
jag skakar,
jag gråter.
Tårar av blod rinner från mina ögon,
ner på mina kinder,
ner på golvet och bort..
Detta är bara en fucking hundradel av allt som händer i mitt liv en gång om dagen.. MINST.
Snälla sluta klaga, skaffa ett liv som är mer värt att leva. Det livet jag ALDRIG fått.
Om ni vill veta hur jag ser mitt patetiska liv så kolla på bilden..
jag ser det som en mur som aldrig vill rivas.. jag har växt upp med aggressionsproblem och haft det ända sen jag bara var barnet, den lilla 4-åriga flickan, som fick lida rean från födseln.. varenda gång jag får mina aggressioner, blir sårad, eller bara ledsen så försöker jag alltid slå mig igenom den där jävla muren.. men det funkar ju för fan inte !! Vad har jag gjort för fel.. varför måste jag vara fast på den mörka sidan där skuggan av panikångest, aggressioner, oförtjänade ord, och andra kränkade psykiska och fysiska grejer bara förföljer mig? Varför förtjänar inte jag att hitta rätt väg och komma igenom den där jävla muren som aldrig vill riva och komma över på den ljusa sidan och ha ett normalt liv som alla andra? Jag kräver inte att få allt på silverfatet som dom flesta gör.. jag vill bara leva ett normalt liv utan panik, ångest, aggressioner, tårar, skrik, och utan att få höra att man är cp och allt möjligt från mamma, och ha min pappa .. vad fan har jag gjort ? Jag orkar snart fan inte mer.. men tack vare vissa vänner står jag fortfarande på båda benen och försöker göra allt jag kan för att inte snubbla på den tunna tråden och hamna under vattenytan.. Men det finns nog ingen som fattar .. inte helt .. kanske inte ens halvt ..
ångesten kryper tätt inpå mig,
jag är ensam i mörkret,
då attackerar den mig,
det är då jag är som mest svag.
jag skakar,
jag gråter.
Tårar av blod rinner från mina ögon,
ner på mina kinder,
ner på golvet och bort..
Detta är bara en fucking hundradel av allt som händer i mitt liv en gång om dagen.. MINST.
Snälla sluta klaga, skaffa ett liv som är mer värt att leva. Det livet jag ALDRIG fått.
du vet att jag finns om du behöver snacka!
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jassylicious/192073611/
Visa toppen
Show footer