Monday 25 August 2008 photo 2/7
![]() ![]() ![]() |
Jag sitter i ett mörkt rum.
Det är så mörkt att jag inte kan se mina egna händer som jag håller framför mig.
Jag sitter i ett hörn och trycker mig mot väggen.
Rummet känns så stort och skrämmande.
Jag har försökt att ta mig ut ur rummet.
Men jag hittar inte dörren ut.
Jag har försökt att skrika på mamma.
Men hon hör mig inte.
Nerför mina kinder rinner tårar.
Jag har dragit upp knäna upp till hakan och vagar mig fram och tillbaka.
Jag blundar och kommer ihåg hur jag satt i mammas knä och hon vagade mig fram och tillbaka.
Hur hon viskade i mitt öra " Allt kommer att bli bra igen.! "
Jag ställer mig upp och börja sakta gå med utsträkta händer.
Jag måste hitta ut,jag måste.
Jag måste till dom som betyder mycke för mig och säga att jag älskar dom.
Jag måste göra det innan det är försent.
Jag skulle inte kunna förlåta mig själv om jag inte hinner.
Jag ramlar och snubblar mig fram.
Till slut så känner jag ett handtag i min hand.
Sakta,sakta så trycker jag ner handtaget.
Förskiktigt öppnar jag dörren och en strimma ljust strömmar in.
Det sticker till i ögonen.
Tårarna rinner forfarande ner för kinderna.
Tar några få steg ut ur rummet.
Förskikgt smyger paniken på mig.
Jag börjar att springa ut från huset,bort,bort mot skogen.
Jag känner hur hjärtat slår hårt i bröstet.
Jag tänker " Jag måste bort,jag måste därifrån.! "
Jag springer och springer.
Till slut snubblar jag och ramlar rakt ner på marken.
Jag gömmer ansiktet och gråter.
Jag ligger där en lång stund vet inte hur länge.
Jag lyfter upp huvudet och torkar ögonen med tröj ärmen.
Jag ser mig omkring.
Jag vet inte vart jag är.
Jag sätter mig mot ett träd och sätter knäna under hakan och börja vaga mig fram och tillbaka.
Jag blundar.
Jag ser alla människor framför mig som betyder så mycket för mig.
Jag öppnar ögonen och tittar upp mot trädkronorna.
Jag öppnar munnen och skriker allt jag orkar.
Jag skriker så länge jag orkar.
Till slut måste jag sluta för att jag måste andas.
Jag tar ljuppa ande tag.
Känner hur hjärtat bankar.
Lägger hander över bröstet,där hjärtat är.
Jag forsätta att titta upp mot trädkronorna.
Jag säger tyst
" Varje slag som mitt hjärta slår,så slår de för er.
För varje gång jag andas,så andas jag för er.
För varje gång jag tänker,så tänker jag på er
För varje gång jag drömmer,så drömmer jag om er.!
Det är så mörkt att jag inte kan se mina egna händer som jag håller framför mig.
Jag sitter i ett hörn och trycker mig mot väggen.
Rummet känns så stort och skrämmande.
Jag har försökt att ta mig ut ur rummet.
Men jag hittar inte dörren ut.
Jag har försökt att skrika på mamma.
Men hon hör mig inte.
Nerför mina kinder rinner tårar.
Jag har dragit upp knäna upp till hakan och vagar mig fram och tillbaka.
Jag blundar och kommer ihåg hur jag satt i mammas knä och hon vagade mig fram och tillbaka.
Hur hon viskade i mitt öra " Allt kommer att bli bra igen.! "
Jag ställer mig upp och börja sakta gå med utsträkta händer.
Jag måste hitta ut,jag måste.
Jag måste till dom som betyder mycke för mig och säga att jag älskar dom.
Jag måste göra det innan det är försent.
Jag skulle inte kunna förlåta mig själv om jag inte hinner.
Jag ramlar och snubblar mig fram.
Till slut så känner jag ett handtag i min hand.
Sakta,sakta så trycker jag ner handtaget.
Förskiktigt öppnar jag dörren och en strimma ljust strömmar in.
Det sticker till i ögonen.
Tårarna rinner forfarande ner för kinderna.
Tar några få steg ut ur rummet.
Förskikgt smyger paniken på mig.
Jag börjar att springa ut från huset,bort,bort mot skogen.
Jag känner hur hjärtat slår hårt i bröstet.
Jag tänker " Jag måste bort,jag måste därifrån.! "
Jag springer och springer.
Till slut snubblar jag och ramlar rakt ner på marken.
Jag gömmer ansiktet och gråter.
Jag ligger där en lång stund vet inte hur länge.
Jag lyfter upp huvudet och torkar ögonen med tröj ärmen.
Jag ser mig omkring.
Jag vet inte vart jag är.
Jag sätter mig mot ett träd och sätter knäna under hakan och börja vaga mig fram och tillbaka.
Jag blundar.
Jag ser alla människor framför mig som betyder så mycket för mig.
Jag öppnar ögonen och tittar upp mot trädkronorna.
Jag öppnar munnen och skriker allt jag orkar.
Jag skriker så länge jag orkar.
Till slut måste jag sluta för att jag måste andas.
Jag tar ljuppa ande tag.
Känner hur hjärtat bankar.
Lägger hander över bröstet,där hjärtat är.
Jag forsätta att titta upp mot trädkronorna.
Jag säger tyst
" Varje slag som mitt hjärta slår,så slår de för er.
För varje gång jag andas,så andas jag för er.
För varje gång jag tänker,så tänker jag på er
För varje gång jag drömmer,så drömmer jag om er.!
![](http://cdn08.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jeeennifferr/258308060/