Friday 4 November 2011 photo 1/1
![]() ![]() ![]() |
Min nyskrivna novell! Om ni orkar läsa hela så säg gärna vad ni tycker!
Den ska slipas lite på och så!
Alla meningar, alla ord. Allt spelar roll just nu. Jag måste tänka på vartenda ord som kommer ut ur min mun, för han hör. Han hör precis allt!
När jag ligger i sängen, tittar upp i taket känner jag paniken växa inom mig. När jag hör något knaka hoppar jag in under täcket. Jag vrider och vänder på mig samtidigt som jag kan inte sluta tänka på att någonstans där ute i mörkret hör han mina andetag. Det skrämmer livet ur mig att veta att han finns där ute. Att han väntar på det rätta ögonblicket.
Jag säger inte ett ord i skolan, för tänk om jag råkar försäga mig. Det får bara inte hända! Det är det han väntar på. Jag pratar inte med någon, jag svarar inte på några frågor. Allt jag säger kan han ta till vara på.
Samtidigt som jag tänker på att inte säga ett ord snurrar världen runt om mig. Folk springer mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller bara springer. Ljudet av skorna som nuddar golvet ekar i mitt huvud, rösterna tränger sig in. Tänk om jag kunde stå där och prata, utan att tänka på vad jag säger. Men det kan jag inte. Jag står i mitten och ingen ser mig. Ingen har någonsin sett mig, förutom lärarna. Dom har en tendens till att bara se mig, bara fråga mig och ingen annan än mig. Men jag kan inte säga något, inte som förut. Jag vågar inte säga ett ord, inte till någon.
Det känns som att något kryper upp i min kropp, en stöt genom hela kroppen. Jag tittar ner på mina händer och de skakar, sedan börjar armarna skaka. Tillslut skakar hela jag och jag ser att golvet kommer närmare och närmare. Sakerna blir suddiga och min kropp slutar inte skaka. Allt blir otydligare och otydligare, tillslut är allt svart.
När jag öppnar ögonen ser jag ett tiotal personer stå och titta på mig, ögonen lyser inte orolighet, utan nyfikenhet. Självklart tänker jag, såklart inte någon bryr sig, inte ens när man ligger avsvimmad på golvet. Deras viskande tränger sig in i mitt huvud. Jag sluter ögonen till ett försök att bli av med de, men bilden blir så mycket hemskare. Hans ansikte när han säger åt mig att han kommer att slå till. Jag öppnar ögonen tvärt och paniken växer inom mig. Innan jag vet ordet av så blir allt svart igen.
Jag hör hans röst dag in och dag ut. Hans mörka grova mansröst som säger åt mig att vänta på honom, för han kommer att slå till. Tanken av honom får mig att kallsvettas, luften vill inte komma ut, händerna darrar och blicken fladdrar runt om i rummet. Jag känner hur maten sakta börjar komma upp till halsen, vilket gör att jag springer in på toaletten var och varannan minut.
Det är 4 gången idag som jag sitter med huvudet ovanför hinken. Det kittlas i nacken och mitt hår lyfts upp. Paniken kommer krypandes igen när jag ser ett par fötter framför mig på golvet. Jag sluter ögonen och öppnar igen, i hopp om att de ska vara borta. Men nej, de står fortfarande kvar. Jag tittar sakta uppåt medans jag kipar efter luft, och det var som jag trodde, där står han med ett stort falskt leende på läpparna. Jag får inte fram ett ljud och jag ser hans läppar röra sig sakta.
" Nu slår jag till"
Alla meningar, alla ord. Allt spelar roll just nu. Jag måste tänka på vartenda ord som kommer ut ur min mun, för han hör. Han hör precis allt!
När jag ligger i sängen, tittar upp i taket känner jag paniken växa inom mig. När jag hör något knaka hoppar jag in under täcket. Jag vrider och vänder på mig samtidigt som jag kan inte sluta tänka på att någonstans där ute i mörkret hör han mina andetag. Det skrämmer livet ur mig att veta att han finns där ute. Att han väntar på det rätta ögonblicket.
Jag säger inte ett ord i skolan, för tänk om jag råkar försäga mig. Det får bara inte hända! Det är det han väntar på. Jag pratar inte med någon, jag svarar inte på några frågor. Allt jag säger kan han ta till vara på.
Samtidigt som jag tänker på att inte säga ett ord snurrar världen runt om mig. Folk springer mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller bara springer. Ljudet av skorna som nuddar golvet ekar i mitt huvud, rösterna tränger sig in. Tänk om jag kunde stå där och prata, utan att tänka på vad jag säger. Men det kan jag inte. Jag står i mitten och ingen ser mig. Ingen har någonsin sett mig, förutom lärarna. Dom har en tendens till att bara se mig, bara fråga mig och ingen annan än mig. Men jag kan inte säga något, inte som förut. Jag vågar inte säga ett ord, inte till någon.
Det känns som att något kryper upp i min kropp, en stöt genom hela kroppen. Jag tittar ner på mina händer och de skakar, sedan börjar armarna skaka. Tillslut skakar hela jag och jag ser att golvet kommer närmare och närmare. Sakerna blir suddiga och min kropp slutar inte skaka. Allt blir otydligare och otydligare, tillslut är allt svart.
När jag öppnar ögonen ser jag ett tiotal personer stå och titta på mig, ögonen lyser inte orolighet, utan nyfikenhet. Självklart tänker jag, såklart inte någon bryr sig, inte ens när man ligger avsvimmad på golvet. Deras viskande tränger sig in i mitt huvud. Jag sluter ögonen till ett försök att bli av med de, men bilden blir så mycket hemskare. Hans ansikte när han säger åt mig att han kommer att slå till. Jag öppnar ögonen tvärt och paniken växer inom mig. Innan jag vet ordet av så blir allt svart igen.
Jag hör hans röst dag in och dag ut. Hans mörka grova mansröst som säger åt mig att vänta på honom, för han kommer att slå till. Tanken av honom får mig att kallsvettas, luften vill inte komma ut, händerna darrar och blicken fladdrar runt om i rummet. Jag känner hur maten sakta börjar komma upp till halsen, vilket gör att jag springer in på toaletten var och varannan minut.
Det är 4 gången idag som jag sitter med huvudet ovanför hinken. Det kittlas i nacken och mitt hår lyfts upp. Paniken kommer krypandes igen när jag ser ett par fötter framför mig på golvet. Jag sluter ögonen och öppnar igen, i hopp om att de ska vara borta. Men nej, de står fortfarande kvar. Jag tittar sakta uppåt medans jag kipar efter luft, och det var som jag trodde, där står han med ett stort falskt leende på läpparna. Jag får inte fram ett ljud och jag ser hans läppar röra sig sakta.
" Nu slår jag till"
Annons
Camera info
Camera DiMAGE Z5
Focal length 6 mm
Aperture f/7.1
Shutter 1/250 s
ISO 50
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Fri 4 Nov 2011 19:33
Shit va bra du skriver!
Bara på "ögonen lyser inte orolighet, utan nyfikenhet" som du nog glömmt att sätta in "av" framför "orolighet" och kanske framför "nyfikenhet".
Men superspännande! :D
Bara på "ögonen lyser inte orolighet, utan nyfikenhet" som du nog glömmt att sätta in "av" framför "orolighet" och kanske framför "nyfikenhet".
Men superspännande! :D
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u3/_u0/_u6/_u4/_u3/_u6/u3064364/1399664618_m_1.jpg)
Jeennniifer
Fri 4 Nov 2011 19:35
haha oj, det hade jag missat ;) Det här är väl mer ett litet slarvutkast som ska finslipas på lite senare :)
Men tack! :D
Men tack! :D
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
Anonymous
Fri 4 Nov 2011 19:36
Ska du lämna in till skolan elelr nåt? Eller gör du det för skojs skull? :P
![](http://cdn08.dayviews.com/112/_u3/_u0/_u6/_u4/_u3/_u6/u3064364/1399664618_m_1.jpg)
Jeennniifer
Sat 5 Nov 2011 10:57
Jag gör det för skojs skull :P Men om jag tycker att den blir tillräckligt bra efter lite slipande så kanske jag lämnar in den då det ev kan höja mitt betyg i svenska :=)
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jeennniifer/498196638/