Saturday 27 February 2010 photo 1/1
|
Saturday 27 February 2010 photo 1/1
|
När man förlorar fotfästet, när ingens famn tycks kunna stilla detta barns gråt…
Jag tror att när ett barn mister sin förälder, så brister deras hjärta. En del av dem dör, det är iaf så jag upplevde det. De känns som om det regnar varje dag, som om vardagens gråa moln nu var svarta och förföljde en. Det enda jag vill ha nu är din helande tröst. Uppvacknandet ur denna djupa sinnesförrvirning som består utav förnekelse känns overklig och smärtsam. Det är denna som är jobbigast. När man inser att oavsett hur mycket man förnekar det så ändras ingenting. De kommer inte tillbaka. Man kan gråta, man kan skrika, man kan trotsa, men inget utav detta hjälper egentligen. För stunden kan det ge en lugnande känsla men innan du vet ordet av är smärtan där igen. Gnagande, kylande på något sätt. Och med tiden känner du det som om inget kommer åt dig längre, för det värsta har redan inträffat! Det finns så mycket jag skulle kunna skriva här, men det finns inga ord i hela världen kan beskriva hur det känns. Hur det känns att mista ens förebild, ens älskade. Din egen förälder.
Du som kan, kom och skräm bort mörkret som i evighet tycks treva efter min rädsla. Du min vän i livet, varför var ditt liv illa tvunget att bli taget? Den dagen jag hörde kyrkklockorna slå för ett sista farväl till dig, sökte jag dig. Min vän i livet, endast din tröst kan stilla min gråt. Även idag.
"Jag trivdes bättre i dina ögon".