April
Wednesday 9 May 2012 photo 2/2
|
Jag hamnade på en väg down the memory lane. Hittade en text som jag skrev -07 någon gång. Och bara för det så får ni en repost på den första bilden på mig som jag la upp på bdb. x3
(Ha översikt med språket och vissa formuleringar, jag skrev detta i slutet av åttan/början på nian... :o Alltså 5-6 år sedan.)
Val som berör.
Jag tänker tillbaka på det där valet som jag var tvungen att göra den där dagen för inte alls så längesedan. Det där beslutet som jag inte alls är lika säker på längre men som verkade helt rätt då. Eller ja, det är väl inte så att jag tvivlar på att det faktiskt var rätt beslut just då. Men sedan dess så har alla börjat se annorlunda på mig. Det verkar som om de tycker att jag fattade fel beslut.
De som jag trodde var mina kompisar var kanske inte det egentligen eftersom de tillochmed slutade prata med mig efter det. Jag har å andra sidan fått nya vänner. Jag tror att de är bättre, att de accepterar mig för den jag är. Så även om det känns som det, så kanske det inte bara var negativa saker som kom från mitt val.
Fast jag gråter mig till sömns oftare nu än jag gjorde då. Jag vet inte riktigt varför, men nästan varje kväll när jag ska gå och sova så kommer tankarna tillbaka, de tankar jag försökt hålla borta, de olyckliga tankarna, inte bara från den dagen utan ännu längre tillbaka. Allt so jag inte har sett och hört för att jag trott att mina gamla vänner varit riktigt snälla och vänliga människor. Jag förstår inte hur jag kunnat vara så blind...
Jag ser allt så mycket klarare nu, som om någon lyft bort en ridå från mina ögon, som om dimman lättat. Jag vet inte hur jag ska förklara för att någon ska förstå. Jag förstår ju inte ens själv, och hur ska jag då lyckas förklara för någon annan?
Egentligen vet jag inte varför just det valet förändrade så mycket, det var egentligen inget stort val. Men ibland är det ju så, att det är de små valen som gör skillnad, inte de stora. Jag tror också att mina vänner, de gamla vännerna alltså, har sig själva att skylla eftersom det, till stor del, var på grund av dem som jag gjorde just det valet jag gjorde. Det var de som tryckte på och tyckte att det var en bra idé, ett bra val.
Nu när jag tänker på det så kanske de inte har pratat med mig sedan dess eftersom de är rädda att jag ska börja längta efter dem, och inte vara lycklig där jag är nu. Men om det är så, så är dem lite dumma eftersom jag inte skulle vilja tillbaka för allt i världen. Å andra sidan så kanske det inte är av risk att jag skulle sakna dem, utan mer av risk att de skulle börja sakna mig så mycket som de inte har hört av sig...
Nej jag vet inte, det är inte bra att ligga och tänka för mycket. Men det är så svårt att låta bli, framförallt när man har mycket att tänka på, många tankar som fluerar omkring inne i huvudet. Det är också svårt att sätta ord på de många olika känslorna som stormar omkring inuti och som vill ut.
Hmm... Vart var jag? Jo nu minns jag, mina vänner, jag tror ju inte att någon av dem menat att vara dum. Det har bara blivit så, jag tror inte heller att någon av de menat att göra mig olycklig, utan att det mer bara blev så. Jag tror inte heller att de förstår att det gör mig ledsen... När de inte hör av sig menar jag. Jag kanske skulle ringa... Jag... Igen... Men de låter väl bli att svara, som vanligt. Jag vet inte hur många gånger jag har ringt, utan att få något svar. Snart så tror jag att jag ska sluta bry mig om ifall jag någonsin hör av dem igen, jag orkar snart inte vara ledsen mer på grund av det.
Jag tror att mitt val berörde ganska många. Jag sa ju förut att det var ett litet val, och det var det för mig, men det var nog ett ganska stort val ändå. Men vad är det egentligen som avgör om det är ett stort val, eller ett litet val? Är det hur många personer valet berör? Eller är det hur valet känns? Jag vet inte, men valet kändes litet och lätt. Eller lätt kanske det inte var, det var ett ganska svårt val ändå. Men det kändes litet.
Mitt val, det var om jag skulle flytta till den jag tyckte mest om i hela världen, eller om jag skulle stanna här och slippa förändring ett tag till, fortsätta leva i dimman, utan att se det som var uppenbart och bara göra som jag blev tillsagd Att jag vågade flytta det var för att jag hade stöd från mina vänner, jag hade till och med stöd från min familj. Jag var fortfarande lite skygg och så, men jag vågade. Så jag fattade mitt beslut, och jag ångrar mig inte för en sekund.
Jag tror också att om jag skulle ångra mig och vilja tillbaka till dimman, så skulle jag vara välkommen. Jag hoppas att mina gamla vänner då tar emot mig, men det kommer nog aldrig bli som förut.
Av Jennifer
2007
Val som berör.
Jag tänker tillbaka på det där valet som jag var tvungen att göra den där dagen för inte alls så längesedan. Det där beslutet som jag inte alls är lika säker på längre men som verkade helt rätt då. Eller ja, det är väl inte så att jag tvivlar på att det faktiskt var rätt beslut just då. Men sedan dess så har alla börjat se annorlunda på mig. Det verkar som om de tycker att jag fattade fel beslut.
De som jag trodde var mina kompisar var kanske inte det egentligen eftersom de tillochmed slutade prata med mig efter det. Jag har å andra sidan fått nya vänner. Jag tror att de är bättre, att de accepterar mig för den jag är. Så även om det känns som det, så kanske det inte bara var negativa saker som kom från mitt val.
Fast jag gråter mig till sömns oftare nu än jag gjorde då. Jag vet inte riktigt varför, men nästan varje kväll när jag ska gå och sova så kommer tankarna tillbaka, de tankar jag försökt hålla borta, de olyckliga tankarna, inte bara från den dagen utan ännu längre tillbaka. Allt so jag inte har sett och hört för att jag trott att mina gamla vänner varit riktigt snälla och vänliga människor. Jag förstår inte hur jag kunnat vara så blind...
Jag ser allt så mycket klarare nu, som om någon lyft bort en ridå från mina ögon, som om dimman lättat. Jag vet inte hur jag ska förklara för att någon ska förstå. Jag förstår ju inte ens själv, och hur ska jag då lyckas förklara för någon annan?
Egentligen vet jag inte varför just det valet förändrade så mycket, det var egentligen inget stort val. Men ibland är det ju så, att det är de små valen som gör skillnad, inte de stora. Jag tror också att mina vänner, de gamla vännerna alltså, har sig själva att skylla eftersom det, till stor del, var på grund av dem som jag gjorde just det valet jag gjorde. Det var de som tryckte på och tyckte att det var en bra idé, ett bra val.
Nu när jag tänker på det så kanske de inte har pratat med mig sedan dess eftersom de är rädda att jag ska börja längta efter dem, och inte vara lycklig där jag är nu. Men om det är så, så är dem lite dumma eftersom jag inte skulle vilja tillbaka för allt i världen. Å andra sidan så kanske det inte är av risk att jag skulle sakna dem, utan mer av risk att de skulle börja sakna mig så mycket som de inte har hört av sig...
Nej jag vet inte, det är inte bra att ligga och tänka för mycket. Men det är så svårt att låta bli, framförallt när man har mycket att tänka på, många tankar som fluerar omkring inne i huvudet. Det är också svårt att sätta ord på de många olika känslorna som stormar omkring inuti och som vill ut.
Hmm... Vart var jag? Jo nu minns jag, mina vänner, jag tror ju inte att någon av dem menat att vara dum. Det har bara blivit så, jag tror inte heller att någon av de menat att göra mig olycklig, utan att det mer bara blev så. Jag tror inte heller att de förstår att det gör mig ledsen... När de inte hör av sig menar jag. Jag kanske skulle ringa... Jag... Igen... Men de låter väl bli att svara, som vanligt. Jag vet inte hur många gånger jag har ringt, utan att få något svar. Snart så tror jag att jag ska sluta bry mig om ifall jag någonsin hör av dem igen, jag orkar snart inte vara ledsen mer på grund av det.
Jag tror att mitt val berörde ganska många. Jag sa ju förut att det var ett litet val, och det var det för mig, men det var nog ett ganska stort val ändå. Men vad är det egentligen som avgör om det är ett stort val, eller ett litet val? Är det hur många personer valet berör? Eller är det hur valet känns? Jag vet inte, men valet kändes litet och lätt. Eller lätt kanske det inte var, det var ett ganska svårt val ändå. Men det kändes litet.
Mitt val, det var om jag skulle flytta till den jag tyckte mest om i hela världen, eller om jag skulle stanna här och slippa förändring ett tag till, fortsätta leva i dimman, utan att se det som var uppenbart och bara göra som jag blev tillsagd Att jag vågade flytta det var för att jag hade stöd från mina vänner, jag hade till och med stöd från min familj. Jag var fortfarande lite skygg och så, men jag vågade. Så jag fattade mitt beslut, och jag ångrar mig inte för en sekund.
Jag tror också att om jag skulle ångra mig och vilja tillbaka till dimman, så skulle jag vara välkommen. Jag hoppas att mina gamla vänner då tar emot mig, men det kommer nog aldrig bli som förut.
Av Jennifer
2007
Annons
Camera info
Camera K610i
Aperture f/2.8
Shutter 1/15 s
ISO 640
Comment the photo
Anonymous
Fri 11 May 2012 16:09
I kind of like the "memory lane" moments, man blir så skumt nostalgisk :3
Anonymous
Fri 11 May 2012 17:56
Även om de ibland kan vara lite sorgligt att man inte kan få tillbaka vissa ögonblick, men ändå ^^
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jeffien/505152763/
Visa toppen
Show footer