Ibland skriver jag. Ibland baserar jag mina texter/noveller på drömmar. Idag var en sådan dag. :o

Läs gärna, kritisera gärna. Jag vet dock att den inte är perfekt skriven och att den går att utveckla mycket mer. Men ändå.

Kråkorna

Det hela började när jag vaknade upp en morgon. Då trodde jag att det var en helt vanlig morgon, enda som var lite speciellt med just den morgonen var att jag vaknade upp och kände mig lite illa till mods. Dock så är det inte direkt något ovanligt när det gäller mig, så jag tänkte ju inte mer på det den morgonen. Så jag klev upp ur sängen och gick till mitt fönster för att ta min morgoncigg för att vakna upp ur den dvalan det alltid känns som om jag befinner mig i när jag är nyvaken. När jag satt mig i fönstret och tänt min cigg så blickar jag ut mot den som vanligt alldeles gråa och tråkiga staden. När jag sitter där och röker och tänker på allt som hänt den senaste tiden så är det något som fångar min blick på andra sidan gatan. Där satt det helt plötsligt en stor jävla kråka. Efter att jag noterat fågeln så tänkte jag inte mer på det. Det var ju ändå bara en vanlig fågel. Efter att min cigg tagit slut så satt jag kvar i fönstret ett tag. När jag var trött på att blicka ut över den oföränderliga staden och reser mig från fönstret så upptäcker jag att det helt plötsligt var två kråkor dr det nyss var en. Nu började jag undra lite över vart fåglarna kommer ifrpn, för jag såg inte att det flög dit en fågel till, utan den bara satt där helt plötsligt. Sedan skakade jag återigen olustkänslan av mig och bestämde mig för att diska istället. Så det var vad jag gjorde.

När allt var diskat så tittade jag ut igen, denna gången var kråkorna borta och jag antog att jag måste sett i syne, ställde mig sedan i duschen, satte på mig kläder (vilket tog längre tid en vanligt då jag inte kunde sluta tänka på kråkorna och bara blev irriterad på allt jag satte på mig) sedan sminkade jag mig och borstade tänderna. När allt detta var klart så hörde jag mig för om det var någon som ville hänga med upp på stan och ta en fika eller kanske bara springa på stan. Jag fick svar av min bästa vän och vi bestämde att vi skulle ses utanför H&M om en timme. Så jag plockade på mig busskort och allt annat sådant där som man kan behöva när man är uppe på stan, sedan gav jag mig av, tnkte att jag kan ju lika gärna sitta på stan och vänta som att sitta i min lägenhet och vänta, framförallt med tanke på att nästa buss gick om fem minuter och jag var ju ändå helt klar. Så jag drog på mig skor och jacka och sprang sedan till bussen. Som vanligt när jag var halvvägs till bussen började jag fundera på om jag hade låst eller inte. Som vanligt så bestämde jag mig för att ja, det hade jag gjort och sprang vidare till bussen. Det visade sig dock att jag inte alls haft så bråttom till bussen då den var sen, så jag tände en cigg i väntan. Jag tänkte att jag verkligen borde tagga ner på rökandet, trots att jag vet att det inte kommer hända, men det känns bra att tänka på det. Man känner sig ju lite duktig när man tänker tanken, även om man vet att det inte kommer bli så. Jag tittar upp och ser att bussjäveln äntligen är här. Jag gick på bussen och åkte in till stan.

Väl uppe på stan så satte jag mig på en bänk utanför H&M och väntar på min vän, där ser jag återigen en fågeljävel och jag undrar om jag kanske hallucinerar, jag har ju ätit väldigt dåligt på istone, för det verkar bara vara jag som ser dem. Dessutom verkar de vara abnormalt stora. Men det kan jag inte säga säkert då jag inte vet hur stora kråkor är egentligen. Helt plöstligt hörde jag någon ropa mitt namn och jag inser hur försjunken jag varit i mina egna tankar, för min vän hade tydligen försökt få kontakt med mig i ett par minuter och jag hade inte märkt någonting. Men vi kramades och sedan så tog vi varsin cigg. När ciggen var slut så gick vi in på H&M för att kolla runt lite. Vi provade faktiskt en hel del, och jag frågade henne även om hon hade sett alla kråkor som verkar vara överallt. Hon tittar på mig med ett lättat uttryck i sitt ansikte och svarade sedan att hon inte vågat säga något för hon hade trott att hon höll på att bli tokig eftersom också hon hade noterat att folk inte verkar ha märkt dem. Hon frågar sedan om jag noterat deras extremt ondskefull blickar och abnormalt stora ögon. Detta var saker som jag faktiskt inte lagt märke till, men när vi kom ut igen så var det det första jag lade märke till. Jag fick en brutal chock när jag väl såg det och började dessutom undra hur jag hade kunnat missa det. Men sedan så började vi snacka om helt andra saker så fåglarna försvann lite ur vra tankar och vi fortsatte springa runt på olika affärer och prova plagg efter plagg. När vi tröttnat på det så gick vi in på ett café och tog varsin kaffe och fortsatte snacka skit och kedjeröka. När kaffet och påtåren var slut så hade vi kommit fram till att det fick räcka för idag, så vi skiljdes åt och åkte hem igen.När jag kommit hem så övervägde jag om jag skulle äta något, men kom fram till att jag inte orkade laga något, så jag åt lite popcorn istället och la mig i sängen framför TV'n tills jag somnade.

Nästa dag när jag vaknade till liv igen så kändes allting mycket bättre, trots att staden var lika grå som vanligt, dock så längtade jag mer än vanligt efter att åka iväg. När jag satt där i mitt fönster med en cigg i näven så började jag fundera på om jag skulle kolla på billiga resor, jag bestämde mig för att jag skulle göra det så snart ciggen var slut. Så jag rökte klart, satt kvar ett tag, sedan gick jag och satte på lite bra musik, tittade mot kylskåpet och tänkte att det nu var det tre dagar sedan jag åt någonting kanske att jag skulle ta och göra mig en macka ändå. Så det gjorde jag, sedan satte jag mig med min macka i sängen och slog på TV'n, att jag skulle kolla resor, det var helt bortglömt. Det var repriser av Top Model och Project Runway på TV, så jag satt där i två timmar, sedan måste jag ha slocknat ett tag, för när jag vaknade igen så gick det något gammalt avsnitt av någon komediserie, och klockan hade sprungit iväg ett par timmar. Jag gick tillbaka till fönstret och tog en till cigg, då jag ändå inte hade något bättre för mig. Jag tittade återigen på klockan, svarade på några sms och bestmde mig sedan för att jag skulle hinna till systemet och köpa en box med vin innan de stängde, så jag slängde på mig kläder och drog in till stan.

När jag kom in till stan slog det mig att jag inte hade sett några kråkor idag, de har kanske flygit vidare tänkte jag. Men precis när jag tänkte den tanken så blickade jag uppåt och insåg att det var exremt många fler kråkor idag, de fyllde alla hustak runt mig. Jag rös till lite och skyndade mig in på bolaget och köpte mitt vin, sedan skyndade jag mig tillbaka till bussen och hoppades att den skulle gå snart. Jag hade tur, den skulle gå om fem minuter, så jag tände en cigg medan jag väntade på den. När bussen kom så hade jag blivit extremt illa till mods och skyndade mig på bussen. Kråkorna såg ut att bara bli större hela tiden, och deras ögon var inte att leka med de heller. Det kändes som om de var ute efter blod. När jag sedan gick av bussen så sprang jag hem till säkerheten i min lägenhet, jag längtade även efter att få dämpa skräcken med mitt vin. Jag var väldigt nöjd när jag kom på att jag för en gångs skull hade kommit ihåg att stänga mitt fönster, det är något som jag alltid brukar glömma bort. Men idag hade jag kommit ihåg det, och det var jag väldigt nöjd med, för det sista jag ville var att en kråka skulle få för sig att flyga in till min lägenhet. När jag kommit in i min trappuppgång så kunde jag äntligen slappna av, jag tog hissen upp och sedan kom jag in i min lägenhet och äntligen kände jag mig trygg. Jag bestämde mig även för att det nu var okej att röka inne, jag vill ju inte att det ska komma in en jävla kråka till lägenheten. När jag hällde upp det första glaset med vin så insåg jag även att jag inte skulle behöva gå ut dagen efter, vilket innebar att jag kunde dricka hur mycket jag ville utan att behöva tänka på hur jag skulle må dagen efter.

När jag vaknade nästa morgon så var olustkänslan tillbaka, tillsammans med ett extrermt illamående och brutal huvudvärk, jag började undra hur mycket jag hade druckit dagen innan, känner på boxen, det är max en tredjedel kvar. Ojdå, det var mer än jag hade tänkt att jag skulle dricka, men det var gott, och sedan gick det inte att sluta. Jag hade även rökt mycket mer än vad jag hade tänkt. Aja, tänkte jag och tände en cigg till. Sedan så drack jag ett par liter vatten och tog några cigg till, sedan gick jag in till duschen för att få bort känslan av att vara äcklig och patetisk som hade druckit mig kalas helt själv. När jag kom ut från duschen så hör jag telefonen, så jag springer till den och svarar. Det var min bästa vän som ringde, hon hade panik i rösten, jag förstod inte mycket av vad hon sa, men hon lät helt desperat så jag lovade att komma upp på stan och möta henne, hon var tydligen på H&M. Så jag drog på mig kläder utan att bry mig om vad jag satte på mig, sedan drog jag mig in mot stan, utan en endaste liten tanke på kråkorna. Jag gick i min egen lilla värld till bussen och var i den världen hela vägen in till stan. Nr jag satt på bussen fick jag ett sms, och jag insåg att jag hade missuppfattat min vän, hon var tydligen på Clas Ohlson, så jag gick dit istället för till H&M. Jag insåg vilken tur det var att hon hade smsat mig, annars hade jag blivit lite grinig om jag inte hittat henne på H&M.

Jag var fortfarande i min egen värld när jag kom in till stan, lade inte märke till någonting annat än vart jag satte fötterna, tills jag hittade min vän dvs. När jag äntligen hittade henne i labyrinten som är Clas Ohlson så såg det ut som om hon hade blivit brutalt misshandlad. Jag bara stirrade på henne och undrade vad fan det var som hade hänt. Hon tittade på mig helt oförstående, sedan frågade hon om jag inte sett kråkorna på vägen in till stan. Då vaknade min hjärna till på riktigt och jag såg mig om. Överallt var det kaos. Folk låg blodiga överallt och kråkorna var gigantiska. Jag tittar upp och inser att en kråka är påväg rakt mot mig, jag och min vän skriker unisont och försöker springa därifrån, men vi hinner inte långt förrän kråkan är över oss och börjar hacka på oss. Vi fortsatte dock springa.

Och det är i den situationen vi är i just nu, vi är på flykt ifrån en kråka inne på Clas Ohlson.

Jag försöker febrilt komma på någon lösning till vårat problem. Plötsligt så tvärstannar jag och tar tag i min vän, jag börjar även förbanna min egen dumhet. Kråkan var dock inte beredd på tvärniten så den flyger förbi oss och krashlandar in i en hylla.

"Är vi helt jävla dumma i huvudet?!"

Frågar jag min vän.

"Nääeh, det tror jag väl inte..." svarar hon lite tveksamt.

"Men hallå, vi är ju på fucking Clas Ohlson, hur svårt kan det vara att hitta ETT jävla vapen här inne..?" frågar jag och är fruktansvärt irriterad på mig själv som överhuvudtaget inte tänkt på det förrän nu. Min vän inser på en gång hur idiotiskt puckade och idiotiska vi varit. Vi börjar på en gång att leta efter någon form av vapen, samtidigt som vi försöker undvika kråkjävlarna som bara verkar bli fler hela tiden.

Efter en liten stund så hittar vi fram till avdelningen för trädgårdsarbete, där vi beväpnar oss med varsin yxa. Vi ger varandra varsin menande blick som sa att nu ska kråkjävlarna minsann få. Detta till trots att vi under våran jakt blev väldigt mörbultade av störtdykningar för att komma undan kråkor, sedan är vi även väldigt söndertrasade för att vi inte lyckades alla gånger utan kråkorna kom åt oss ibland.

"När vi kommer ut hårifrån..." börjar jag.

"Aaa..?"

"Vart tar vi vägen sedan? Det är väl nästan närmast hem till mig..?" Fortsätter jag sedan.

"Jo, det är det nog."

"Okej, så planen är: ut härifrån sedan skynda skynda hem till mig!" Bestämde jag, min vän nickar och vi ser mot utgången. Det verkar som om vi har ett omöjligt uppdrag framför oss. Men vi kunde ju inte ge upp nu när vi har skaffat oss vapen, så vi börjar röra oss mot utgången, vilt svingandes yxorna runt oss. Det är inte den lättaste uppgiften, yxor är ju faktiskt rätt så tunga, men vi är såpass adrenalinfyllda att det knappt märktes ändå. Nu när vi går framåt så är det inte lika många kråkor som lyckas komma i närheten av oss, dock så är det ju ett par stycken som lyckas, så vi var ännu trasigare när vi äntligen kom ut från Clas Ohlson.

Väl ute så ser vi oss omkring och inser att det inte kommer bli det allra lättaste att ta sig hem, yxor till trotts, varannan meter så såg vi en kråka. De var överallt i tiotusental, och nu förstod jag att de verkligen inte var vanliga kråkor, det borde man kanske insett tidigare, men när man är fokuserad på att ta sig ut så lägger man inte märke till sådana saker på samma sätt som när man baraa står och stirrar. Men nu när vi står och blickar ut på råorna så inser båda två att de är enorma, och dessutom har ögon som ser helt sjuka ut. Det syns verkligen att de bara är ute efter blod. Att de är helt hänsynslösa var något vi redan förstått. Jag tittar mot min vän, och jag ser hur hon har bitit ihop käkarna, det ser nästan ut som om hon tänker ge upp. Så jag ger henne en, vadj ag hoppas, tapper och modig blick. Jag tar sedan tag i henne och börjar dra i henne för jag har fått syn på en bil som ser helt övergiven ut och jag tänker att föraren kanske har glömt nycklarna i bilen...

När vi kommer fram till bilen så skriker min vän till och jag biter ihop käkarna hårt. Bilen var inte alls övergiven, föraren satt kvar i bilen, bara det att föraren inte längre var vid liv. Kråkorna hade dödat honom när han försökt starta den. Detta innebär visserligen att där finns en nyckel och det bara är att starta bilen. Eller ja, bara och bara. Först måste vi ju få ut kroppen ur bilen.

"Täcker du mig medan jag försöker få ut kroppen?" frågar jag, för jag anar att hon inte kommer vilja röra vid den, men jag känner att vill vi härifrån så måste det göras.

"O-okej..." Jag ser hur hon är nära att börja gråta, jag är inte långt från tårar själv, men jag biter ihop ändå. Det är för tidigt att ge upp, jag tänker kämpa tills det verkligen inte går längre. Jag öppnar sedan dörren och börjar slita och dra i kroppen medan min vän jagar bort kråkorna så gott det går. Det gick relativt bra, men en del kråkor kom ju fram och jag känner hur det rinner blod från sidan av mitt huvud. Det är även en bultande smärta där blodet verkar komma ifrån. Men jag biter återigen ihop. Mina armar är också helt upprivna, vissa sår verkar dessutom vara väldigt djupa och det enda jag egentligen vill är att lägga mig på marken och gråta av smärta, men jag biter ihop ändå.

Tillslut har jag fått ut föraren från bilen och jag säger till min vän att hon ska gå runt och hoppa in på passagerarsidan. Hon tittar frågande på mig.

"Sedan när kan du köra bil?!?!" frågar hon sedan.

"Sedan nu. Eller vill du hellre gå hem till mig?" Frågar jag med en irriterad röst. Hon stannar till en sekund, verkar tänka över det jag sa och skyndar sig sedan runt bilen. Jag går in i bilen och hoppas på det bästa när jag återigen sätter nyckeln i tändningen.

"Nu får det bära eller brista." Säger jag med ett skeptiskt leende.

Efter ett antal försök fick jag faktiskt igång bilen och vi körde dessutom ihjäl ett par kråkor på vägen hem.

När vi kommit hem till min gård så beväpnar vi oss igen och slår våran väg in till trappuppgången, denna gången tog vi dock trapporna upp till mig, det kändes säkrare. När vi kommit upp till mig och noggrant låst dörren och stängt alla fönster så delade vi på det sista vinet, vi rökte några cigg och lade oss sedan för att försöka få lite sömn. Den natten fylldes dock av drömmar om gigantiska kråkor med illröda ögon som hackade sönder alla vi känner för att till sist ge sig på oss. Vi vaknade ungefär samtidigt av att båda skrek rätt ut. Jag satte mig hastigt upp i sängen och tände en cigg. Jag tittar sedan mot min vän som är extremt trasig, jag ser att hon nog egentligen inte har så lång tid kvar innan hon kommer att dö av blodförlust, dessvärre har jag ingenting hemma som kan stoppa blödningarna, inte för att jag tror att det skulle hjälpa i vilket fall. Det syns på henne att hon inte har så lång tid kvar och hon sitter där i sängen alldeles blek och full av tårar. Jag tittar på klockan och ser att vi bara sov en halvtimma innan vi vaknade igen. Inte konstigt att jag känner mig så brutalt sliten ut.

Jag kryper närmare min vän och kramar om henne. Säger till henne att allt kommer att bli bra. Att hon är stark och att hon är en helt fantastisk människa. Att jag och väldigt många älskar henne. När vi sitter där så känner jag hur hon blir svagare och svagare. Till sist så känns det hur hennes kropp inte orkar längre, den ger upp av alldeles för stor blodförlust, brutal utmattning och antagligen så är hennes kropp väldigt uttorkad av tårar och svett och stress av allt som hänt. Jag känner hur hon tar ett djupt andetag.

"Du vet att jag älskar dig va?" frågar hon.

"Ja, det vet jag, jag hoppas du vet att jag älskar dig också?"

"Ja, det vet jag, jag blev så extremt lättad när du dök upp på Clas Ohlson, tack. Tack för allt!" Säger hon sedan med det absolut sista livet som fanns kvar i henne.

Jag tittar på henne helt ställd, sedan bryter jag ihop på riktigt.

Efter ett tag så tvättar jag henne ren, sätter på henne rena kläder och bäddar sedan ner henne i min säng. Det ser så fridfullt ut att jag bryter ihop igen. Sedan svär jag högt över alla jävla kråkor. Jag går fram till mitt fönster och tittar ut. Staden är inte grå längre, den r svart och röd av kråkor och blod. Det är en än mer deprimerande syn än den gråa staden som jag sett så många gånger förr. Jag tänder en cigg. Sätter mig sedan i fönstret, trots att det är kråkor överallt. Nu har jag nämligen gett upp totalt. Dock sä tänker jag inte låta kråkorna bli det som tar mitt liv. Nej det tänker jag göra själv. Så medan jag sitter där med min cigg så slår jag mot alla kråkor som närmar sig, sedan när min cigg är slut så tar jag ett djupt andetag och välter mig sedan ut genom fönstret. Jag kände att jag gett min vän ett värdigt slut och jag bestämde själv hur jag skulle ta slut. Jag kände mig stark när jag föll där i luften från femte våningen. Jag kände att jag inte låtit någon bestämma hur jag skulle ta slut. Jag kände en värme jag inte känt på länge. Jag kände även en stark längtan efter markens hårda mottagande.

Det fanns en enkel anledning till mitt handlande. Jag såg inget som skulle kunna stoppa kråkorna. Det var mycket möjligt att det skulle kunna tänkas dyka upp något som skulle kunna få ett slut på kråkorna, men jag orkade inte vänta på det. Jag orkade inte sitta i min lägenhet med min döda vän bredvid mig. Jag orkade inte tänka på framtiden som såg helt svart ut för jag betvivlade att någon i min stad skulle överleva. Jag trodde dessutom inte att det bara var min stad som blivit angripen av dessa jävulskråkor. Jag ville även vara herre över mitt eget liv ända till slutet. Det var därför jag landade på marken med ett leende.

Jag har faktiskt läst hela nu så du vet.