Och här är kopplingen till Jesus: HOPPLÖSHETENS MYRLEJON Aldrig räcker man riktigt till. Syndig är man, det får man understundom höra i kyrkan. Skuldtyngd, ovärdig och otillräcklig. Omdömen som tar musten ur oss. Som gör oss hjälplösa. Och även om vi värjer oss mot att stämplas på det sättet, så vet vi ändå att det faktiskt bor en hel del ondska i oss. Egenintresset och likgiltigheten går inte att förneka. Om mänsklighetens uppgift i skapelsen är att härska över djuren, att vara naturens trädgårdsmästare, så verkar vi har missförstått vårt uppdrag. Som rovdjur far vi fram, förtär både omgivning och varandra. Vi uppfyller jorden, men som parasiter tömmer vi värdkroppen på dess tillgångar, kväver den. Vi uppträder som främmande plundrare av vår planet, trots att vi är symbiotiskt beroende av miljön vi lever i. Så äventyrar vi det skapade, och vår egen existens, när vi förstör våra egna livsbetingelser. Beslutsamt sågar vi av den gren som vi sitter på. Att åstadkomma ett Paradis på jorden verkar bli allt mer avlägset. Att få en friande dom inför en rättvis Gud blir svårt. Inte konstigt om man dras ner i hopplöshetens handlingsförlamning. Vi kommer aldrig av egen kraft att nå himmelriket, vare sig på jorden eller i en annan tillvaro. Det är lätt att misströsta. Vår självkännedom kan närma sig det Paulus konstaterade: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Då vet vi att tillvaron kan kännas som en sandkrater, där vår strävan efter att närma oss Gud, att bli bättre, att nå högre, ständigt resulterar i att sanden rasar och för oss ner igen. Vi kommer inte upp, vi kan inte rädda oss, vi är fast. Som en myra på en solig sanddyn, som har hamnat i ett myrlejons fälla. På många sandstränder kan den uppmärksamme känna igen de trattformiga urgröpningar i sanden som gjorts av den larv som en gång ska bli en myrlejonslända. I gropens botten ligger det knappt gråsuggestora myrlejonet nästan helt dolt. Den har gjort väggarna, som rasar om en insekt försöker gå uppför dem, genom att gräva sig ner baklänges och sprätta upp sand med käkarna. Det kvittar hur en myra kämpar och sprattlar, sanden rasar under fötterna och till slut hamnar den på botten där den grips av myrlejonet, som sedan inte lämnar mer än ett utsuget skal som den slänger ur sin grop. När vi känner att vår strävan är förgäves, att vi inte förmår att leva så som Herren vill, när vi misslyckas vara så goda som vi önskar att vi vore, då befinner vi oss i myrans situation. Vi klättrar, men väggarna är av sand och lutningen för stor. Kommer vi några steg uppåt rasar vi strax ner igen, och i botten ruvar den hopplöshet som vill dra ner oss i mörkret. Vi kan lyssna till levnadsråd och religioner som uppmuntrar oss att kämpa, att klättra lite till, att hitta metoder att ta sig upp, men vi vet egentligen att det inte hjälper. Av egen kraft klarar vi det inte, det är omöjligt. Den goda nyheten är att det som är omöjligt för oss är möjligt för Gud. Vår väg ur sandgropen är att låta oss lyftas upp, att ta den utsträckta handen. Handen med sår efter spikhål. Den hjälp som vi fått löfte om. I Romarbrevet utlovas att ”skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas”. Det är samma hopp vi litar till för både människor och djur – hela naturen ropar efter befrielse från den fångenskap som vi satt den i. När vi ser vår belägenhet och erkänner den för oss själva och för Gud, då möter vi förlåtelsen, lyfts ur modlösheten och räddas till liv, glädje och ny kraft. Räddningen är redan här. Det finns hopp. BÖN: Tack, Herre, för den sköna värld du satt oss att förvalta. Förlåt oss vår oförmåga att göra det på ett bra sätt. Bevara oss från att fastna i hopplöshet och likgiltighet. Ge oss av din Ande, stärk vårt mod. Lär oss att lita till din nåd, så att vi lyckas med det vi själva inte förmår. Hjälp oss att känna glädjen i att följa din vilja, ge oss frid i sinnet. Amen.

Annons

Uploader

got photos in group

Taggad med

The photo has no tags

Geo tag

Camera info

Comment the photo

Anonymous Wed 17 Jun 2009 18:35

Det står på ett trettiotal ställen i Gamla Testamentet om jätteödlor. Den största och mäktigaste av de står det att den heter Behemot, alltså den största och mäktigaste skapelsen av Gud, med en jätte vars svans är som ett ceder träd. Det står i Job 40:15ff.

Ja, det är svårt, men på något sätt så tror jag att man kan komma upp, det finns ju många liknelser vad gäller det där. Med stegar och så också. Men jag vet att Gud är starkast och mäktigast och att den Helige Andes kraft inte går att mäta. Tack för att du skrivit det här.

Amen

June 2009

July 2009

Uploader

Taggad med

Geo tag

Photos from visitors

Part of an album

Camera info

Comment the photo

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar