March
Monday 25 May 2009 photo 1/1
|
En dag av mitt liv
Jag är en vanlig tonårstjej. Eller jag ser i alla fall ut som en, bortsett från ärret på mitt bröst. Jag har ett hjärtfel- Truncus. Jag opererades när jag var två månader, och igen den 16 maj 2005. Det var en måndag och jag var 12 år. Nu är jag 16 och går i nian. Mina egna minnen från operationen, alltså de som jag inte fått återberättade, är mina egna känslor.
Rädslan.
Rädslan för att dö.
Rädslan för att inte få se nära och kära igen.
Men också rädslan för livet efteråt.
När jag berättar om min operation låter det inte likadant som när mamma eller pappa berättar. Den största skillnaden är att jag har tappat bort en dag.
En hel dag.
En hel dag av mitt liv.
Jag var så pass borta av drogerna för att inte känna smärta, att jag glömt en hel dag av mitt liv. En dag låter kanske inte så mycket, och det är det inte heller. Men tanken på det faktum att man kan förlora en dag eller ännu värre flera veckor, en månad eller en hel livstid, skrämmer mig. Och när dessutom vissa människor vill försvinna och glömma en dag, bara för att de mår dåligt. Då blir jag rädd. Tanken på att man kan få minnesluckor av för mycket alkohol har fått mig att inte pröva. Jag är inte ens nyfiken på hur det är att vara full. Och bara tanken på att cigaretter och snus kan förkorta din livstid, har gjort mig stark nog att inte pröva. Jag är 16 år. Jag har genomgått saker som gjort mig till en mognare person och gett mig mer erfarenhet än andra jämnåriga. Jag har upplevt saker jag önskar att ingen annan ska behöva uppleva. Och fast jag vet att det finns vägar ut ur det jag lever i, har jag aldrig ens tänkt på att använda dem. Jag är stolt över vem jag är och vart mina val har tagit mig.
Jag är först och främst människa.
Sen är jag Veronica och efter det kommer det faktum att just jag råkade födas med ett hjärtfel.
Detta gäller alla.
Du är först och främst människa.
Sen har du ditt namn din personlighet.
Sist kommer ditt förflutna och dina erfarenheter
Jag är en vanlig tonårstjej. Eller jag ser i alla fall ut som en, bortsett från ärret på mitt bröst. Jag har ett hjärtfel- Truncus. Jag opererades när jag var två månader, och igen den 16 maj 2005. Det var en måndag och jag var 12 år. Nu är jag 16 och går i nian. Mina egna minnen från operationen, alltså de som jag inte fått återberättade, är mina egna känslor.
Rädslan.
Rädslan för att dö.
Rädslan för att inte få se nära och kära igen.
Men också rädslan för livet efteråt.
När jag berättar om min operation låter det inte likadant som när mamma eller pappa berättar. Den största skillnaden är att jag har tappat bort en dag.
En hel dag.
En hel dag av mitt liv.
Jag var så pass borta av drogerna för att inte känna smärta, att jag glömt en hel dag av mitt liv. En dag låter kanske inte så mycket, och det är det inte heller. Men tanken på det faktum att man kan förlora en dag eller ännu värre flera veckor, en månad eller en hel livstid, skrämmer mig. Och när dessutom vissa människor vill försvinna och glömma en dag, bara för att de mår dåligt. Då blir jag rädd. Tanken på att man kan få minnesluckor av för mycket alkohol har fått mig att inte pröva. Jag är inte ens nyfiken på hur det är att vara full. Och bara tanken på att cigaretter och snus kan förkorta din livstid, har gjort mig stark nog att inte pröva. Jag är 16 år. Jag har genomgått saker som gjort mig till en mognare person och gett mig mer erfarenhet än andra jämnåriga. Jag har upplevt saker jag önskar att ingen annan ska behöva uppleva. Och fast jag vet att det finns vägar ut ur det jag lever i, har jag aldrig ens tänkt på att använda dem. Jag är stolt över vem jag är och vart mina val har tagit mig.
Jag är först och främst människa.
Sen är jag Veronica och efter det kommer det faktum att just jag råkade födas med ett hjärtfel.
Detta gäller alla.
Du är först och främst människa.
Sen har du ditt namn din personlighet.
Sist kommer ditt förflutna och dina erfarenheter
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/jiji93/371686616/
Visa toppen
Show footer